Taizé

Bibeltexter med kommentarer

webadmin — 2026-05-31T22:00:00Z

Dessa bibeltexter och kommentarer är avsedda att vara en hjälp att söka Gud i tystnad och bön mitt i vår vardag. Ta en stund under dagen till att läsa bibelstället med den korta kommentaren och reflektera över frågorna som följer. Efteråt kan en liten grupp på 3 till 10 personer mötas och dela det de har upptäckt och kanske ha en stunds bön.

En gemenskap som inte känner några gränser

Staffan — 2025-04-19T10:14:00Z

Välkommen till alla er som har kommit till Taizé den här veckan, särskilt från Frankrike och Tyskland, men även från andra länder. Det är en stor glädje för oss att ha medd oss ha volontärer från Indonesien, Colombia, Kina, Japan, USA....

Kanske utan att inse det själva är ni ett tecken på en gemenskap som inte känner några gränser i Kristus, som inte avfärdar personer, våra kulturer och våra språk, utan som går bortom dem för att få oss att förstå att vi alla är älskade av Gud.

Vi befinner oss i början av Stilla veckan, under vilken vi kommer att följa Jesus steg för steg längs vägen till gåvan av hans liv. Varför var han tvungen att dö? Varför fick han lida så mycket? Det är svåra frågor, men när vi läser evangelierna ser vi att han aldrig slutade tjäna och älska, trots att han blev avvisad och orättvist dömd.

Det är på detta sätt Jesus visar oss Guds ansikte. Han står inte i en maktposition, något han skulle vara rättmätig till, utan ger sig själv utan beräkning, till och med när det kräver hans eget liv. Han gör det möjligt för oss att förstå att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. Det är detta vi ska fira i påsk.

Det är på detta sätt Jesus visar oss Guds ansikte. Han står inte i en maktposition, något han skulle vara rättmätig till. Istället ger han sig själv utan beräkning, till och när det kräver hans eget liv. Han gör det möjligt för oss att förstå att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. Det är detta vi ska fira i påsk.

Och i övermorgon, på Palmsöndagen, kan vi få en försmak av påskens glädje. Vi träffas alla tillsammans kl. 9.00 vid Stefanuskällan där grenarna kommer att välsignas av en protestantisk syster och en katolsk präst i en vacker enhetens gest i Kristus.

Under eukaristin kommer jag att be följande bön:

”Jesus Kristus, du som var mild och ödmjuk i hjärtat, du sökte aldrig triumf. Och ändå, trots att du visste att tiden närmade sig då du skulle bli tvungen att gå till slutet av den kärlek du kom för att visa oss, välkomnade du folkmassornas glädje och jubel när du kom in i fredens stad på Palmsöndagen. Ge oss, som ofta ställs inför situationer av våld och hjälplöshet, gåvan att urskilja tecknen på din glädje, på din närvaro, även när natten mörker kryper sig på. Trons tillit säger oss då att med dig kommer lidandet aldrig att få sista ordet.”

Hur kan vi urskilja tecknen på Kristi närvaro i en tid när vi är så skakade av det som händer i världen? Detta är den utmaning som ni står inför efter er vistelse i Taizé. Det kommer inte att bli lätt, men tillsammans i era församlingar och ungdomsgrupper kan ni hjälpa varandra.

Jag skulle vilja berätta om ett möte som ägde rum med människor med en annan tro från vår region. Jag har bett Yosuke, en av våra unga volontärer, att berätta för oss vad som hände:

Jag var en av dem som blev inbjuden att besöka Essalemoskén i Mâcon, inte så långt härifrån. Och när vi kom fram kände jag omedelbart något som jag bara kan beskriva som känslan av att vara helt och fullt välkommen.

Med stolthet visade de oss sin plats för tillbedjan och undervisning och de bjöd till och med in oss att vara med under deras bönestund. Inte för att delta i deras bön, utan bara för att vara där med dem, eftersom de ville dela denna djupt personliga plats med oss. Och även om deras traditioner och seder skiljer sig mycket från vad vi gör här, kunde man känna hur det kom från samma plats av kärlek, hopp och vänlighet.

De berättade för oss att för dem är det att hedra Gud att hedra gäster. Jag förstod vad det innebar när de berättade om sin mat. Att de till och med under ramadan hade tagit sig tid att laga en fantastisk måltid med många olika rätter. Det var så gott, mycket bättre än vad vi kan tillaga i det köket för er alla.

Att hedra gäster är för dem att hedra Gud. Och ja, jag kände mig verkligen hedrad.

Och i lördags kom en grupp från samma moské för att besöka oss här i Taizé. Närvaron av dessa muslimska vänner från Mâcon var en stor fest. I en atmosfär av ömsesidigt lyssnande och delande insåg vi att bortom de skillnader som finns mellan oss har vi en gemensam mänsklighet som kommer att göra det möjligt för oss att bygga något tillsammans.

I evangelierna möter Jesus människor som tillhör andra religioner. Han lyssnade på dem och lärde sig ibland av dem. Så detta möte förde oss in i Kristi närvaro, som öppnar oss för en gemenskap med alla som kommer att leda oss att välkomna den fred han erbjuder oss. Har du redan haft sådana upplevelser? Kan du göra verklighet av möten som får präglas av vänskap?

Kom och var med oss på fredag kväll kl. 20.00 när vi ber i tystnad för fred i vår värld. Vi får inte glömma lidandet i de länder där kriget rasar. Våra bröder har just återvänt från Ukraina, och besöken där kommer att fortsätta. Andra kommer att resa till Libanon, Israel och Västbanken efter påsk. Våra sudanesiska vänner påminner oss om de fasor som äger rum i deras land, och i morgon kommer det att hållas en bönedag för Sudan, på initiativ av Pax Cristi-rörelsen. Att be under tystnad är ett tecken på vår önskan om denna efterlängtade fred.

Och i slutet av året, från den 28 december till den 1 januari, är ni alla välkomna till Paris och Île-de-France-regionen för Europamötet på inbjudan av ärkebiskopen av Paris och regionens biskopar, liksom protestantiska och ortodoxa ledare. Detta möte kommer också att vara ett tecken på vår önskan om fred och samhörighet i den mänskliga familjen, ja, om ett hopp bortom allt hopp.

Att i enkelhet vända sig till Kristus

Staffan — 2025-03-07T23:07:00Z

Torsdag 6 mars

Varmt välkomna till er alla som har kommit från olika delar av Portugal för att be med oss den här veckan när vi går in i fastetiden. Välkommen också till er som är här från USA, Tyskland, Italien och andra länder. Er närvaro betyder mycket för oss och vi är glada över att få dela dessa dagar med er.

Jag minns när jag kom till Taizé som student för att för första gången arbeta som volontär i kommuniteten för 39 år sedan under den här tiden på året.

Fylld av alla möjliga föresatser om att komma närmare Kristus och välkomna Guds rike blev jag överväldigad av att höra broder Roger, kommunitetens grundare, som fortfarande levde vid den tiden, tala om denna förberedelseperiod som "fyrtio dagar för att fira den förlåtelse som Kristus uppenbarar för oss genom gåvan av sitt liv".

Plötsligt stod det klart för mig att den personliga omvändelsen inte berodde på mina egna ansträngningar, hur lovvärda - och för övrigt logiska de än var enligt mina egna mått - utan om att vända sig till Kristus som tog emot mig med öppna armar och till och med glädje, precis som jag var.

Denna förståelse öppnade upp något inom mig. Att acceptera Kristi blick på mitt liv gjorde det möjligt för mig att verkligen inse vad jag var tvungen att lägga ner i honom för att bli befriad från det, så att jag sedan kunde söka vägar till gemenskap igen med de människor jag hade sårat. Att komma djupare in i bönen och att tacka för den kärlek som Gud hade visat mig i honom.

Kanske har några av er haft en liknande upplevelse den här veckan. Nu gäller det att gå hem och fortsätta att leva av det man har fått. Det är inte lätt, men i morse lyssnade vi till profeten Jeremias kallelse. Den här texten kan tjäna som en uppmuntran för er alla.

Jeremia förstod att Gud kallade på honom. Men han kände sig för ung för att svara på det som begärdes av honom. Gud svarade honom: "Säg inte att du är för ung, (…) låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren” (Jer 1:6-8). Och sedan rör Gud vid Jeremias mun för att ge honom de ord som han kommer att behöva säga. Precis som för Jeremia är vägen som ligger framför dig kanske inte lätt, men kan du leva den i förtröstan på att Gud är med dig?

Som jag nämnde i brevet "Att hoppas bortom allt hopp" gick Jeremia sedan vidare. I en tid då hans land var plågat av krig och dess invånare hotades av exil, och trots att han själv satt fängslad, gjorde profeten Jeremia en investering för framtiden: han köpte en åker. Så säker var han på att Gud inte skulle överge sitt folk (Jer 32:6-15).

Vilket fält ombeds du köpa som ett tecken på hopp i samhället omkring dig? Även om vi tycker att vi är väldigt unga finns det så mycket vi kan göra, särskilt om vi kan göra det tillsammans med andra. Detta är också vad livet i kyrkan kan handla om. Att leva i gemenskap med andra som söker Kristus och våga ta risker för att bli hoppets pilgrimer dit Gud kallar oss.

I morgon kväll kl. 20.00 i kyrkan ber vi under tystnad för fred i vår värld. Det finns så mycket våld i våra samhällen och i många olika länder. Oskyldiga människor drabbas av krigets orättvisor. Två av våra bröder befinner sig just nu i östra Ukraina - de sitter just nu på nattåget från Zaporizjzja till Odessa. Vi kommer också att vara några från kommuniteten som återvänder till Libanon efter påsk. Vi minns människorna i Gaza, Myanmar, Sudan och Demokratiska republiken Kongo.

Varaktig fred är inte möjlig utan rättvisa för alla, särskilt för dem som lider. När vi ställs inför sådana situationer vet vi ofta inte vad vi ska göra, men att stå i tystnad inför Gud kan vara ett tecken på solidaritet med dessa människor och på vår önskan att göra vad vi kan för dem. Och vem vet, kanske får vi under denna tystnad insikter som sporrar oss att leva ut denna solidaritet på ett konkret sätt, att bli pilgrimer för fred.

Och i slutet av året är du som är 18 år eller äldre varmt inbjuden att följa med oss till Paris med omnejd för vårt europeiska möte för unga vuxna. Under detta hoppets jubileumsår kommer det att vara ett tecken på vår önskan om fred och gemenskap i all vår mångfald.

Många av er minns säkert Världsungdomsdagen i Lissabon för snart två år sedan. Vid det tillfället sade påven Franciskus att "Todos, todos, todos" ("alla, alla, alla") var välkomna i den gemenskap som kyrkan utgör. Nu mår han inte så bra. Igår skrev jag till påven och berättade att jag skulle be de unga som samlats i Taizé att be för hans hälsa. Så låt vår nästa sång vara för påven Franciskus och fortsätt att be för honom när ni återvänder hem.

Att hoppas bortom allt hopp

András — 2025-01-01T18:23:00Z

När jag lyssnar på unga människor i Taizé och på andra platser[1], av vilka många möter svåra verkligheter i sin vardag, frågar jag mig själv hur de hittar styrkan att fortsätta. Frågan blir ännu mer angelägen när de lever i krigszoner.

Varifrån kommer deras motståndskraft och uthållighet i till synes omöjliga situationer? Det blev tydligt för mig, när jag lyssnade, att tilliten till Gud ger de troende förmågan att vårda ett hopp. Och genom Jesu uppståndelse växer en visshet om att döden inte får sista ordet.

Tillit till uppståndelsen ger hopp om att livets prövningar inte är detsamma som slutpunkten. Vi är kallade till något mer. Det är detta hopp som de unga ville dela med mig, ett hopp bortom allt hopp, eftersom det litar på att nytt liv kan uppstå när allt verkar förlorat[2].

Maria sjöng i sitt rop av lovsång och hopp: ”Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.” (Lukas 1:51-53) Ja, låt oss våga sjunga med henne och be för att situationer ska förändras. Även när Gud tycks vara tyst kan en väg plötsligt öppna sig[3].

På samma gång, låt oss göra det vi kan, även när det kan verka litet, för att visa tecken på solidaritet med människor i nöd omkring oss, eller med dem som är drabbade av krig eller tvingas lämna sitt land. Är det inte just detta som gör det möjligt för oss att hoppas bortom allt hopp?

Reflektionerna som följer kommer till stor del från möten och samtal med unga människor som lever i länder präglade av krig eller konfliktzoner under det gångna året. Jag är fylld av tacksamhet gentemot dem som delade sina erfarenheter och tankar, liksom till våra yngsta bröder vars kloka råd hjälpte mig att få ordning på det jag hade skrivit.

Modet att hoppas

När vi längtar efter att lita på Guds kärlek, verkar det vi ser och upplever omkring oss så ofta motsäga den kärleken. Vi är fångade mellan det som redan är givet och det som ännu ska komma. Denna plats är inte alltid särskilt bekväm. Men när den öppnar sig mot ett hopp om fullbordan[4], frigörs något inom oss.

Hopp kräver tålamod. ”Vi hoppas på det vi inte ser” (Romarbrevet 8:25), säger aposteln Paulus. Vända mot det som ska komma i fullhet i Guds tid, men samtidigt plågade ”utifrån av strider och inifrån av fruktan” (2 Korinthierbrevet 7:5). Vågar vi hålla oss kvar i detta utrymme istället för att fly ifrån det?

”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde” (Romarbrevet 4:18). Abraham, förfader till många troende, höll fast vid Guds löfte, även när det var långt bortom allt rimligt hopp. Han och hans hustru Sara fick ta emot det som verkade omöjligt för dem.

När hans land var ödelagt av krig och dess invånare hotades av exil, och fastän han själv satt i fängelse, gjorde profeten Jeremia en investering för framtiden: han köpte en åker, så säker var han på att Gud inte skulle överge sitt folk (Jeremia 32:6-15).

En så häpnadsväckande gest av hopp gör tron mer verklig. Det är en fast tillit till det som ännu är osynligt och till och med osäkert. Kan vi hålla fast vid ett sådant hopp? Detta öppnar till sist åter källan till glädje[5]. Även i de mest komplicerade mänskliga situationerna kan det vi aldrig hade vågat hoppas på bli verklighet.

I dag ser vi otroliga initiativ av hopp[6] växa fram i många länder där kriget härjar.

Att lyssna på människor av hopp

För att bättre förstå vad hopp betyder, behöver vi lyssna till människor som lever mitt i nöd och våld. Är det inte genom deras röster som Gud ska leda oss?

Under mitt besök i Ukraina med två av mina bröder sade en kyrkoledare till oss: ”Bönen öppnar ett rum som möjliggör helande.” Jag blev djupt berörd av hans kommentar. Ständigt konfronterad med sitt folks lidande ser han att det är i människors inre liv som de troende kan förbli öppna för att ta emot något nytt.

Detta är en process som inte nödvändigtvis ger omedelbara resultat, men som – kanske tillsammans med andra medel – öppnar en dörr för att övervinna sår och sorg och väcker hoppet om en helad mänsklighet. Bön ger styrka att stå fast inför de mest komplicerade situationer[7]. Den bryter modlöshetens vågor när mörkret tycks sluka allt.

En palestinsk kvinna som bor i Frankrike, men vars familj är i Gaza, skrev till oss: ”Kärleken som bär de sårade, de sköra, ger ny kraft. Den får mig att tänka på den förlamade mannen[8] i evangeliet, buren av sina vänner och deras tro. Bön är också ett sätt att stå emot, och det är viktigt för mig. Men jag är människa: efter beskedet om att två medlemmar av min familj dödats, överväldigades jag av ilska, jag skrek, jag grät... När jag återfick fattningen visste jag att Gud är där i lidandet och förtvivlan, och att Gud bär oss.”

Denna sommar, när hon besökte Taizé, sade hon: ”Varje morgon ber jag om styrka att älska istället för att hata.” Hennes ord är som en lampa på vägen.

En ung kvinna från ett asiatiskt land härjat av krig berättade för mig: ”Vårt folk är överväldigat men finner tröst i evangeliet. Hur ofta har inte Guds folk varit på flykt? Ändå skapades gemenskap oavsett hur svår situationen var. Gud kan ha större planer för oss, men vi måste ta en dag i taget. Att kunna leva denna dag är en gåva och ett tecken på att livet är där för att levas fullt ut. I bönen finns en källa till frid som gör det möjligt för oss att uppmuntra varandra, och att finna mening i delande och solidaritet.”

Från Libanon hörde jag dessa ord: ”Min mamma är ett vittnesbörd om hopp. Trots allt stod hon alltid kvar. Det är tack vare henne som jag är den jag är idag. Hon lärde oss att ha tro på Gud och att be. Varje person som lever av tillit speglar tillit, eftersom de dricker ur källan och kan bli vittnen.”

Vilka är hoppets vittnen som var och en av oss kan upptäcka och lyssna till i vår egen situation? Låt oss öppna våra öron för att höra vad de har att säga.

Att sträva efter hopp

Hur reagerar vi när våra planer går om intet och våra förhoppningar grusas? Jesus ger oss en nyckel till hur vi kan förbli människor av hopp. Inför en stor folkskara av hungriga människor ”fylldes han av medlidande” med dem, bokstavligen ”hans hjärta gick ut”[9] till dem. Och han fann ett sätt att tillgodose deras behov.

Denna vägran att ge upp inför situationer av nöd gör det möjligt för hoppet att ta form inom oss. Det är motsatsen till att vänta passivt, det inbegriper en kamp[10] – det finns inget annat sätt. Även vår längtan efter hopp kan leda oss över tröskeln från det som är mänskligt möjligt till det som är möjligt för Gud.

Hoppet som ges med Kristus skänker oss en försmak av det som ska förverkligas i fullhet i Guds framtid. Det är som ankaret på ett skepp.[11] Det håller oss stadiga när stormen rasar. Det gör det möjligt för oss att leva ut små tecken på vår trohet mot kallelsen vi har fått och mot de människor som anförtrotts oss. Det är också som en hjälm[12] som skyddar oss från den motgång som kan regna ner över oss.

Taizés regel talar om att aldrig resignera inför ”skandalen att kristna, som så lätt bekänner kärleken till sin nästa, ändå förblir delade”. För broder Roger var de kristnas enhet[13] aldrig bara ett mål i sig självt, utan en väg mot fred inom den mänskliga familjen.[14]

De enkla buxbomshäckarna runt Taizé spirar plötsligt till liv igen, trots att de två gånger de senaste åren har härjats av parasiter. Ur det som verkade dött växer nya kvistar, och det gråa förvandlas till grönt. Naturen kämpar för sin överlevnad, och i detta speglas och uppmuntras vår egen kamp för hoppet. Hoppet för skapelsen[15] och det hopp Guds goda skapelse ger oss går hand i hand med hoppet för mänskligheten[16].

Att förbli människor av hopp

Hoppet kan så lätt kvävas när vi ställs inför situationer där ingen ömsesidig förståelse tycks möjlig. Att skapa en atmosfär av misstänksamhet riskerar att fånga andra i ett nät av misstro.

Detta kan ske i våra gemenskaper, kyrkor och familjer, liksom i samhället och i våra länder. Sådana dynamiker kan vara dolda eller öppna, men de dränerar alltid våra krafter. Ändå finns det stunder då vi, konfronterade med orättvisor, måste göra motstånd mot det onda för att människor inte längre ska vara offer för andra människor.[17]

För att bevara hoppet behöver vi varandra. Hopp blomstrar när vi är uppmärksamma på andras behov. Vi kan se människor som, även mitt i den största motgången, väljer att leva, le och ge det lilla som är möjligt varje dag.

Hopp är kopplat till sanning[18] och rättvisa. Är det för att de är egenskaper hos Gud? Ser vi dem inte i Jesu liv, död och uppståndelse? Att vårda hoppet kräver att vi möter verkligheten som den är och ser den i ljuset av Guds löften[19].

En ung person som lever i en konflikthärd berättade för mig: ”Jag satt på ett kafé och läste min bok när raketer började flyga runt oss. Folk sprang ut, fyllda av känslor, men jag bestämde mig för att stanna kvar och läsa klart.” Att söka skydd hade också varit ett klokt val, men att dela denna berättelse är en hoppets protest mot krigets oundviklighet.

En av mina bröder sa till mig: ”Hopp är provocerande, och mer än så, det är smittsamt. Motsatsen till hopp är likgiltighet eller resignation. När jag nyligen besökte mitt hemland, som är drabbat av krig, såg jag människors ansikten – sorgsna, oroliga och stressade. Så jag frågade mig själv: 'Vad kan jag göra?' Och en idé kom till mig: varje gång jag kör bil och har företräde, ska jag stanna och ge företräde till personen framför mig. Detta kostar mig fem sekunder. Men jag kunde se hur denna lilla handling gav en reaktion i människors ansikten och lindrade min broders eller systers smärta lite grann.

Allt i oss gör motstånd mot krig och död… Allt i oss längtar efter liv och skönhet.”[20]

Påskens hopp

Var befinner jag mig just nu? Vid korsets fot på långfredagen? I påskdagens glädje? Eller i väntan, utan att veta vart jag ska vända mig, som på påskaftonen?

Var jag än befinner mig, kan jag ana en hoppets väg? Den öppnar sig framför mig när jag ser på Jesus, som av kärlek gav sitt liv för alla, som visade oss en kärlek som är starkare än alla våldets, hatets och dödens krafter.

Hoppet vilar inte på en analys av situationen, utan på vad som ofta är en flämtande låga av tillit. Trots att den är bräcklig, brinner denna låga i den djupaste natten, precis som för Jesu vänner. Många av dem övergav honom vid tiden för hans största prövning. Hans kärlek gjorde det möjligt för dem att återvända.

Om vi ändå kunde känna igen den uppståndne Jesus! Men hans närvaro är inte beroende av vår igenkänning. Vår hopplöshet gör oss ibland blinda, precis som den gjorde Maria från Magdala blind. Den uppståndne Jesus frågade Maria: ”Varför gråter du?” och ”Vem söker du?” (Johannes 20:15). Den andra frågan speglar hans allra första ord i Johannesevangeliet: ”Vad söker ni?” (Johannes 1:38). Efter att han har trätt in i den djupaste mänskliga sorgen och döden, visar sig sökandet efter mening vara en längtan efter en närvaro[21].

Uppstånden från de döda, levande i Gud, drar Jesus oss till sig.[22] I mötet med oss i vårt innersta, oavsett om det är fyllt av sorg eller glädje, öppnar den uppståndne Jesus sin relation till Fadern för oss och leder oss in i gemenskapen med varandra i den heliga Anden. Vi är inte längre fångar i vår egen hopplöshet – ett nytt liv är möjligt.

Paulus skriver: ”Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga Anden” (Romarbrevet 5:5). Låt oss leva av den kärleken. Må den heliga Anden alltid leda oss!

Pilgrimer av hopp, pilgrimer av fred

Tron på uppståndelsen har gjort det möjligt för många människor att hålla fast vid hoppet mitt i nöden. Det är en källa som leder oss bortom våra egna omöjligheter, så att vi kan låta vårt hjärta nå ut till andra och handla.

Att tro på Jesu uppståndelse kräver mycket mod och djärvhet. Det innebär att sträva efter att inte låta oss lamslås av dödens och förstörelsens närvaro som omger oss idag.

Ur situationer som verkar hopplösa kan Gud skapa något nytt. Gud kan bringa fram liv ur död och till och med försoning ur konflikt.

Kvinnorna, Jesu vänner, som kom tidigt på påskmorgonen till hans grav frågade sig: ”Vem ska rulla undan stenen åt oss?” (Markus 16:3). Vilka är stenarna i våra egna liv som vi måste be Gud att rulla bort så att ett nytt liv kan födas inom oss?

Detta nya liv hjälper oss att resa oss, det leder oss att vandra tillsammans med andra. Vi blir pilgrimer av det hopp som vi bär inom oss. Är det inte också ett hopp om fred? För ”Kristus är vår fred” (Efesierbrevet 2:14). Kommer vi att höra honom säga till oss: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.[23] Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet” (Johannes 14:27-28).

Som pilgrimer av fred[24] förstår vi att det inte finns någon sann fred utan rättvisa[25]. Freden vi bär inom oss, som kommer från det hopp vi lever av, ger oss en inre frihet. Den gör det möjligt för oss att älska livet och stå emot orättvisa, medan vi ihärdar drivna av den heliga Anden.

En dag kanske vi finner oss själva be Sakarias lovsång. En äldre man i ett ockuperat land, han gladde sig över en oväntad födelse och firade: ”Genom vår Guds barmhärtighet och mildhet, han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.” (Lukas 1:78-79).

Är vi redo att hoppas bortom allt hopp?

Uppståndne Kristus, genom den heliga Andens närvaro har du ingjutit Guds kärlek i våra hjärtan och du gör det möjligt för oss att hoppas bortom allt hopp. Och djupt inom oss växer, lite i taget, en frid som förvånar oss. Lovad vare du!

[1] I maj 2024 reste jag och två av mina bröder som pilgrimer genom ett krigshärjat Ukraina. Under sommaren välkomnade vi i Taizé unga från Myanmar, Nicaragua och Ukraina. På hösten hade jag onlinesamtal med ungdomar från dessa länder samt från Betlehem och Libanon, medan fyra av mina bröder återvände till Ukraina och besökte landet från öst till väst.

[2] ”Det finns inget hopp utan den föregående erfarenheten av en total avsaknad av horisont, som är som en natt mitt på dagen och tvingar både individer och folk att göra sig av med sina illusioner.” Corine Pelluchon i L'espérance, ou la traversée de l'impossible (Éditions Payot & Rivages, Paris, 2023) s. 8.

[3] ”Hoppet är människans svar på Guds tystnad.” Jacques Ellul, citerad av Anne Lécu på www.revue-etudes.com/article/esperer/24779

[4] I en kommentar till 5 Mos 4:31 skriver Gustavo Gutiérrez: ”Gud kommer inte att glömma förbundet; lojalitet är först och främst minne. Att vara trogen är att minnas, att inte glömma våra åtaganden, att ha en känsla för traditionen. Trohet mot förbundet förutsätter att vi minns källorna till förbundet och dess krav (...). Men sann trohet innebär mer än så; det kräver också, och detta kanske inte är lika uppenbart vid första anblicken, en projektion in i framtiden. Att ha ett minne innebär inte att förbli upptagen med det förflutna. Att minnas gårdagen är viktigt, men det är viktigt för att det hjälper oss att satsa på morgondagen (...). Trohet består inte i att utan initiativ följa upptrampade stigar, utan i att ständigt förnya dem; det leder oss – det bör leda oss – till att förnya, förändra och utforma nya projekt.” (Gustavo Gutiérrez, El Dios de la vida, Ediciones Sígueme, Salamanca, 1992, s. 82-83).

[5] I mina samtal med unga som lever i krigssituationer talade många av dem om sångens betydelse som en källa till glädje och styrka. Detta brev kommer att publiceras under det europeiska mötet 2024-2025 i Tallinn. Låt oss inte glömma ”den sjungande revolutionen” som bidrog så mycket till att Estland 1991 återfick sin självständighet på ett fredligt sätt. Människor gick ut på gatorna sjungandes för att möta det hot de stod inför.

[6] En person som en av våra bröder mötte under en pilgrimsresa sa till honom: ”En kreativ vrede bor i mig.” Det var den kraften som drev henne att vilja göra åtminstone något litet för att förändra den nuvarande situationen.

[7] ”Från starets [Siluan] lärde han [Sophrony Sakharov] sig mycket som skulle bli grundläggande för hans andliga liv. Två saker utmärker sig: hur man hanterar känslan av övergivenhet när man istället för Gud endast upplever en ödslig tomhet i bönen, och hur man hanterar den ångest som åtföljer intensiv bön för den lidande världen. Den första fick sin mening genom begreppet Gudsövergivenhet som Sakharov senare skulle utveckla mer utförligt, den andra genom den uppmaning som uppenbarades i bön för starets Siluan och fördes vidare till hans lärjunge: 'Håll ditt sinne i helvetet och förtvivla inte!'” (Norman Russell, Theosis and Religion, Cambridge University Press, 2024, s. 169).

[8] Se Markus 2:1-12. Lägg märke till kraften i hoppet hos mannens vänner, som övervinner alla hinder och gräver genom taket på huset för att försöka hjälpa honom och föra honom till Jesus.

[9] Det grekiska verbet σπλαγχνίζομαι (splanchnizomai) är mycket kraftfullt på det känslomässiga planet. Det indikerar en varm, medkännande respons på ett behov. Det är svårt att översätta: medkänsla, medlidande, sympati fångar något av dess betydelse. Men kanske uttrycker ”hans hjärta gick ut till dem” mer fullständigt den instinktiva reaktion som verbet implicerar. I Matteusevangeliet (se 14:14, 15:32, 18:27, 20:34) refererar verbet inte bara till en känsla eller emotion, utan betecknar också en praktisk respons som möter ett behov. I det här fallet botar Jesus de sjuka och kommer sedan att mätta folkmassan. Känslan resulterar i omsorg och effektiv handling. Detta verb sammanfattar evangeliet i ett nötskal.

[10] Jämför 1 Timotheosbrevet 4:10 ”Det är därför vi strävar och kämpar, ty vi har satt vårt hopp till den levande Guden, som är en frälsare för alla människor, särskilt för dem som tror.”

[11] Jämför Hebreerbrevet 6:19

[12] Jämför 1 Thessalonikerbrevet 5:8

[13] Biskopssynoden om synodalitet har gjort det möjligt för den katolska kyrkan att erkänna och sätta värde på den mångfald som redan existerar inom henne. Den roll delegater från andra kyrkor spelade i denna synod var viktig. Ger detta inte ett nytt hopp för den ekumeniska kallelsen på vägen mot enhet för alla som älskar Kristus?

[14] Taizé grundades under en tid av krig. ”Gemenskapens liknelse”, som vi strävar efter att leva ut som bröder från olika kyrkor, länder, kulturer och åldrar, behöver ständig omsorg för att vara ett tecken på hopp inför splittringarna inom den mänskliga familjen.

[15] Jämför Romarbrevet 8:21-23

[16] Ställda inför utmaningen med klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald, hur kan vi fördjupa omsorgen om vårt gemensamma hem där allt är sammanlänkat?

[17] Vi fortsätter i vår Taizékommunitet arbetet med att fastställa sanningen ställda inför anklagelser om övergrepp och våld som riktats mot några bröder. Modet hos de människor som har lidit och talat ut måste få oss att söka ständigt lära oss av dem. Så ofta söker de åter och återigen nytt hopp och nytt liv. De motiverar oss att göra allt som är möjligt (se www.taize.fr/protection) för att göra mötena i Taizé och på andra platser säkra för alla och också öka medvetenheten om de frågor som är inblandade. Vi är också tacksamma för arbetet från ”Kommissionen för erkännande och upprättelse” (se www.reconnaissancereparation.org) för hur de lyssnar till offer och för deras medling.

[18] ”Jag tror att hopp är förbundet med sanning. Så länge jag inte accepterade tankarna på döden kunde jag inte vara hoppfull. Detta gäller för alla situationer. Som kristna kan vi ha en tendens att fly från situationer som gör oss förtvivlade – politiskt, ekologiskt, mänskligt... Det är normalt att vi blir upprörda över dem, men det verkar för mig som att hoppet uppmuntrar oss att stå just där, i dessa situationers realism, och betrakta dem med sanning. Georges Bernanos talar mycket om hopp som en heroisk dygd. Det är en dygd som driver oss till handling, att inte fly, att kämpa för det vi vet eller tror är gott. Hoppet leder oss mot Guds löfte.” (Clémence Pasquier, intervju av Clémence Houdaille, La Croix, 11 oktober 2024).

[19] På språket kikuyu (gĩkũyũ) är ett av Guds attribut att Gud är ”värd vårt hopp” – ”Mwihokeku”: Gud är den vi kan sätta vårt hopp till. Mwĩhoko – hopp; Wĩhokeku – hoppvärdighet; Mwĩhokeku – hoppvärdig, till exempel: ”Ngai nĩ mwĩhokeku” – Gud är värd vårt hopp.

[20] ”Om hopp innebär att ta mått på de nuvarande farorna, lär det oss också att leva i nuet och tro på framtiden, utan att älta det förflutna och genom att överge all bitterhet. Det är, till sist, det som vår själ hungrar efter, och dess frånvaro gör oss bittra eller våldsamma. Likt kärleken i Höga visan ger hoppet liv tillbaka åt kroppen som längtan övergett.” (Corine Pelluchon i L'espérance, ou la traversée de l'impossible, Éditions Payot & Rivages, Paris, 2023, s. 13-14).

[21] ”Det är just personen på korset som lider som vi, som blev gjord till en icke-person, som lyser upp vår tragiska mänskliga existens... Vi ser inte på Jesus som en enkel förebild att följa, och vi ska inte heller försöka göra honom till en idol. Vi ser Jesus som guden som tar mänsklig gestalt och lider och gråter med oss.” (Kwok Pui Lan, teolog från Hongkong, ”God Weeps with Our Pain”, i New Eyes for Reading: Biblical and Theological Reflections by Women from the Third World, red. John S. Pobee och Barbel von Wartenberg-Potter, Meyer Stone Books, Bloomington, IN, 1987, s. 92).

[22] Jämför Johannes 12:32

[23] ”'Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.' (Joh 14:27). Den som är helt mogen kännetecknas av att inte låta sig påverkas alltför lätt av världens ting – störas av rädsla, uppröras av misstanke, skakas av skräck, oroas av sorg – utan att stå fast i trons lugn, som om man stod på en säker och mycket stadig strand, inför hotfulla översvämmningar och världens stormar. Det är denna fasthet som Kristus förde in i de kristnas sinnen, samtidigt som han ingöt i dem den inre frid som ges till dem som genomgått prövningar.” (Ambrosius av Milano, Traktat III, Om Jakob och det saliga livet 6, 28, citerad i Soyons l'âme du monde, Les Presses de Taizé, 1998 och 2025, s. 109).

[24] Se www.taize.fr/pilgrims-of-peace

[25] Se Psaltaren 85:11 ”Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra.”

Meditationer i adventstid

Staffan — 2024-12-15T13:00:00Z

Varje söndag i advent kommer en kort meditation att delas under morgonbönen i försoningskyrkan i Taizé. Text och video kommer att publiceras på denna sida.

Söndag första advent | Meditation av broder Matthew

Luk 21:25-28.34-36

Vi är återigen i början av adventstiden, och vi bjuds in att förbereda oss för Jesu Kristi födelse. Den här morgonens evangelietext säger dock ingenting om vad vi vanligtvis förknippar med jul.

Jesus talar om sin ankomst vid tidens slut. Han målar upp en bild av en värld i kaos och stor instabilitet. Mänskligheten och hela skapelsen riskerar att kollapsa. Ingen makt, jordisk eller himmelsk, kan övervinna denna prövning. Det är hopplöst, det finns en känsla av total maktlöshet.

Och ändå, mitt i denna omvälvning, finns det ett budskap om hopp. För Jesu ord är inte så mycket ett tillkännagivande av framtida händelser utan en klar blick på världen som den är. Och hans blick är så djup att han urskiljer händelser i världen som en aldrig tidigare skådad nyhet. Gud är trofast och upphör aldrig att skapa något nytt.

”Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet” (Luk 21.27). Den gåtfulla titeln ”Människosonen”, som Jesus tycker om att använda, kommer från visionen i Daniels bok om en människa som är så förenad med Gud att han delar sin makt och sin härlighet. Det är Guds frälsning som Jesus kommer för att ge vidare. Även om allt verkar gå fel, överger inte Gud sin skapelse som han älskar.

Jesu ord är en uppmuntran att vara närvarande här och nu. Inför livets och världens komplexitet kallar han oss att förbli trogna med det vi har förstått av evangeliet och de åtaganden vi har gjort för Kristi skull. Och från denna trohet uppstår det oväntade. Fikonträdet spirar. Jesu ord kommer inte att försvinna.

Jesus ger två råd. Det första lyder: ”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig” (Luk 21.28). Låt dig inte avskräckas! Våga lev i sanning och förbered dig på att med tacksamhet välkomna det som Gud har lovat. Kristus kommer.

Det andra rådet lyder: ”Håll er vakna och be” (Luk 21.36). Hur åstadkomma detta? Det finns stunder då vår uppmärksamhet är som om den är helt tagen: Av skönheten i ett landskap eller när vi lyssnar på någon som med övertygelse talar om ett ämne som fängslar oss.

Men mycket enkla saker kan också fånga vår fulla uppmärksamhet: Ett leende, en oväntad gest av vänlighet. Dessa stunder av förundran, resonans och till och med gemenskap kan bli en form av bön.

När all vår uppmärksamhet är inriktad på Jesus, som älskar oss och som måste komma, då håller vi oss vakna. Att vänta på honom i bön ger oss styrka att stå inför Människosonen och möta vår tids många utmaningar.

Det finns inget annat sätt. Kristus är all trofasthet och all nymodighet. Låt oss våga vända oss till honom utan fruktan och glädjas över hans ankomst. Maranatha, kom Jesus, kom!

Söndag andra advent | Meditation av broder Raymon

Luk 3:1-6

Liksom förra söndagen, återigen, väcker inte denna morgons evangelietext något som vi vanligtvis förknippar med jul. Det finns en anledning till detta. Vi är inne på adventstiden. Ordet ”advent” kommer från det latinska ”adventus” (som betyder ”komma”), och översätter det grekiska ordet ”parousia” från nya testamentet. Detta grekiska ord hänvisar till Jesus Kristus andra ankomst vid tidens slut. Även om parousia kan verka som ett abstrakt begrepp, är det djupt kopplat till våra dagliga liv som kristna, som kallar oss att leva i ständig förberedelse, med hopp och omvändelse.

I denna mening handlar julen inte bara om att fira Jesu födelse i Betlehem, utan framförallt om att fira Kristi ankomst till världen. Kristi ankomst betyder också Guds rikes ankomst. Paulus säger: ”Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden” (Rom 14.17). Och vi får be: Må ditt rike komma!

I Lukasevangeliet tredje kapitel görs hänvisningar till de viktigaste ledarna i Galiléen och Judéen vid denna tid. Dessa namn är mer än bara historiska detaljer. För den samtida läsaren av Lukasevangeliet återspeglar de den tidens särskilda sociohistoriska situation. Kapitlet presenterar sammanhanget av makt, hot och instabilitet. I detta sammanhang talar Gud sitt ord och tillkännager den utlovade kungens ankomst: Inte en kung som regerar med makt, utan en « fredsfurste » som kommer att bringa rättvisa till världen.

Gud ger frälsning inte på ett abstrakt eller teoretiskt sätt, utan genom konkreta händelser, verkliga människor, på verkliga historiska platser. För att fira jul på ett meningsfullt sätt måste vi vara uppmärksamma på situationen i världen idag. Det är därför jag gillar dekorationen som tagits fram av gruppen unga bröder och som har satts upp i vårt hus. Den påminner mig om situationen i Ukraina, Syrien, Libanon, Israel och Palestina, Myanmar, Nicaragua, Sudan...

Det finns en stor kontrast mellan de romerska ledarnas makt som skildras här och den sårbarhet som finns hos Johannes, Sakarias son. Framstående människor upptar maktpositioner, men Guds ord når Johannes som bor i öknen (Luk 3:2; Luk 1:80). Detta visar hur Gud ofta verkar genom människor som världen förkastar. Även om vi inte har något socialt eller politiskt kapital, kan vi fortfarande bereda vägen för Kristus som kommer att etablera en ny himmel och en ny jord. Ja, alla kan bidra till att skapa rättvisa och fred genom små och vanliga saker.

Johannes bidrag äger rum i öknen och på Jordaniens stränder. Där förkunnar han ett omvändelsedop. Å ena sidan var båda dessa platser starkt förknippade med historien om utvandringen, befrielsen från slaveri, vandringar i öknen och övergången från Jordanien till det förlovade landet. Å andra sidan påminde profetiska traditioner ofta öknen som den plats där Israel först mötte Gud och troget svarade på honom (Hosea 2:14 och Jeremia 2: 2-3). Öknen blir en plats för omvändelse.

Omvändelse är mer än en ritual. Det är folkets förberedande uppgift. Här är omvändelse, vändning, vandring mot Gud en del av förberedelsen för Guds ankomst. Omvändelse tillåter mer av Guds vilja att ske i var och en av oss. För vissa av oss kan detta bli ett kritiskt ögonblick i ett beslutsfattande och val i livet - i det ögonblicket frågar vi oss: Vilken väg hjälper oss att förutse Guds rikes ankomst? Detta innebär en attitydförändring, en öppenhet för att se Guds nya verk i världen.

Så när vi svarar på Johannes uppmaning gör vi mycket mer än att passivt vänta. Vi blir budbärare för fred och försoning till fredsfursten. Vi blir ”Herrens väg” genom vilken alla människor kommer att se Guds frälsning (Luk 3:6).

Söndag tredje advent | Meditation av syster Muriel

Sef 3:14-18, Luk 3,10-18

Vad ska vi göra? Jag ser en utveckling i Johannes Döparens svar. Dela ett plagg: Ja, jag är villig att ge en kappa. Jag erkänner att jag har två! Det är helt okej. Men att säga till skatteindrivarna: Inget mer till dig än vad som redan är bestämt! Det är vågat! För om jobbet inte längre är lukrativt, vad är poängen? Och vad ska vi leva på? Hur kan vi förstå detta?

Och vidare, berätta för soldaterna: Inget våld, varken i handling eller i ord. Men våld är nästan en nödvändighet för en soldat! Inget mer våld: Vad betyder det för en soldat? Vad är kvar av jobbet? Hur går man tillväga?

Det är som om Johannes döparen bad dem att gå på huvudet! Och de vet inte hur! Det är en U-sväng, en 180 graders omsvängning. Kort sagt, en omställning!

För övrigt talade Johannes Döparen om omvändelse i söndags. Men en omvandling kan inte vara ”liten” eller begränsad: Per definition kräver en omvandling hela sitt väsen, inte bara ytan av saker, aktiviteter, relationer etc. Det handlar om de djupaste delarna i oss som blir berörda.

Johannes kraftfulla ord fängslar folket: Folket väntade förväntansfullt, folket vill fortfarande ha mer. Men vad vill de? Mer eller mindre omöjliga, oåtkomliga ord? Eller väntar de på någon form av instruktionsbok? Att få veta hur man i praktiken ska följa de smått galna uppmaningar som kommer från honom? Men Johannes tillkännager inte något, han tillkännager någon, någon större, någon starkare, och det här är det glada budskapet, med andra ord något helt nytt. Och den personen kommer att döpa i Anden och med eld.

Det är kanske detta som är ”instruktionshandboken”: Omvändelse handlar inte bara om att göra, utan också om att ta emot och välkomna av Anden: Guds närvaro, ”närmare oss själva än vi är oss själva”, en eld som kommer att förgöra allt i oss som inte är anpassat till honom – våra inkonsekvenser, vårt ego, våra rädslor, vår verklighetsflykt, vår brist på tillit och tro. Guds närvaro, som vill bo i oss. Är inte det ovanligt?

Detta är vad profeten Sefanja redan hade kungjort för Israels folk: Herren är mitt ibland er. En del översättningar återger ”I dina tarmar”: Så att vi ska förstå att det inte bara är Gud mitt ibland sitt folk, geografiskt som bröderna här, mitt i församlingen, det är också Gud mitt ibland var och en av oss, Guds närvaro i djupet, i hjärtat, i tarmar!

Här möts profeten och baptisten: De säger oss att Herren har förlåtit dig, och dig, och dig, och dig, alla, det är fullbordat! Så förnyar han sitt folk, och var och en av dem också: Han visar sin kärlek till var och en, om och om igen, även i misslyckanden och tillkortakommanden, så att vi kan vara kreativa med honom och dela kläder, måltider, arbete, och kanske till och med gå på våra huvuden!

Sefanja lägger till att förnyelsen av alla är Guds glädje, så mycket att han jublar och till och med dansar av glädje för dig enligt vissa översättningar: Kan du föreställa dig att Gud dansar av glädje för dig personligen? Kan du tänka dig att Gud av glädje dansar med dig personligen? För att du välkomnar honom i ditt innersta, för att du välkomnar hans glädje, hans nymodighet för dig? Då kommer hans glädje att sprida sig över hela världen. Kanske är det just det som Guds rike handlar om.

Söndag fjärde advent | Meditation av Broder Ulrich

Luk 1:37-45

Före jul berättar evangelietexterna ofta om Johannes Döparen. Berättelsen om honom och Jesus, Messias, löper parallellt. Idag läser vi om hur två mödrar möts före sina söners födelse. Elisabet, Johannes Döparens blivande mor och som egentligen är för gammal för att få barn, är överlycklig eftersom hon ”befrias från skammen”, som hon uttrycker det. Om Marias situation gentemot samhället också är en skam då hon är gravid trots att hon är för ung och utan att hon känt en man - bekräftar Elisabets hälsning att hon har fått en särskild gudomlig nåd.

Jag kan inte föreställa mig något annat än att mötet mellan dessa två kvinnor blev början på en vänskap som deras söner fortsatte: Jesus och Johannes talade förmodligen med varandra senare, och kanske följdes de åt i sin ungdom.

Vid någon tidpunkt skildes dock deras vägar åt: Johannes Döparen antog en sträng och asketisk livsstil, fattade ett radikalt beslut och gav sig av för att leva i öknen. De som ville se honom och tala med honom fick anstränga sig. I gengäld får var och en en tydlig undervisning, anpassad till hans eller hennes liv. Förra söndagen hörde vi några exempel på detta. Utöver detta tvekar Johannes inte att offentligt tillrättavisa kungen för hans omoraliska beteende, som i slutändan leder till hans död.

Jesus följde inte Johannes radikala hållning, eller åtminstone nämns det inte i evangeliet. Till en början verkar Jesus förbli passiv. När han slutligen besöker Johannes i öknen för att döpas, hörs en ”röst från himlen” som säger: ”Du är min son - min älskade! Du är min stora glädje” (Luk 3:22). Men denna röst är riktad till Jesus! Johannes Döparen hade gett sitt liv på ett makalöst sätt; i hans ställe skulle andra ha uppfattat dessa ord från himlen som ett slag i ansiktet.

Gud är bortom allt. Han överträffar allt vi kan föreställa oss och skulle lätt kunna göra att vi känner oss överväldigade. Evangeliet försöker berätta för oss att Gud genom Jesus kommer till jorden med stor diskretion, utan att tränga sig på. Jag undrar därför om inte innehållet i Johannes Döparens liv har ett dolt budskap? Evangeliet presenterar det för oss i detalj, för att få oss att förstå en sak: att radikalismen i Jesu liv är något helt annat!

Bön är starkare än hat

Staffan — 2024-10-05T20:48:36Z

Den 22-24 september deltog broder Matthew i Sant'Egidios sammankomst i Paris. Här följer texten till det tal han höll på måndagseftermiddagen vid ett av forumen.

Jag vill börja med att citera något som broder Roger, grundaren av Taizé, skrev i sitt sista brev till ungdomar före sin död 2005, med titeln ”En framtid av fred”:

"Bönen tar oss inte bort från världens bekymmer. Tvärtom, ingenting är mer ansvarsfullt än att be: ju mer vi lever en enkel och ödmjuk bön, desto mer leds vi till kärlek och att uttrycka den genom våra liv."

Och så skrev den ortodoxe teologen Olivier Clément följande ord i sin bok Taizé, ”A Meaning to Life”:

"Det är kopplingen mellan en djup andlig erfarenhet och en kreativ öppenhet mot världen som är kärnan i de möten som hålls i Taizé, som under många år har baserats på temat 'inre liv och mänsklig solidaritet'. Och det är denna version av kristendom vi bör sträva efter, för ju mer vi blir bönens människor, desto mer blir vi ansvarstagande människor.

”Bönen befriar oss inte från världens uppgifter, utan gör oss ännu mer ansvarsfulla. Ingenting är mer ansvarsfullt än att be. Vi måste verkligen förstå detta och få unga människor att förstå det. Bön är inte underhållning, det är inte en sorts söndagsdrog, utan den engagerar oss i Faderns mysterium, i den Helige Andes kraft, kring ett ansikte som uppenbarar varje ansikte för oss och som i slutändan gör oss till tjänare åt varje ansikte vi möter."

Jag drar mig från att utveckla detta tema vidare på ett teoretiskt sätt. Det finns en risk att man faller in i välmenande ord som är svåra att förena med de erfarenheter hos människor som befinner sig i situationer där de hotas av hat. Man frestas att föreslå enkla lösningar, som är balsam för stunden, men som i det långa loppet riskerar att öka känslan av att vara bortglömd och övergiven, av att behöva kämpa ensam mot en fiende som inbjuder till hat.

Därför vill jag bjuda in er att lyssna till några av de vittnen som jag har mött i Taizé och på andra håll under de senaste månaderna. Med Olivier Cléments ord ”engagerar bönen oss i Faderns mysterium, i den Helige Andes kraft, kring ett ansikte som uppenbarar varje ansikte för oss och som i slutändan gör oss till tjänare av varje ansikte”. Låt oss försöka upptäcka dessa ansikten som Guds ansikte uppenbarar för oss.

Under ett besök i Ukraina tillsammans med två av mina bröder i maj berättade den grekisk-katolska kyrkans ärkebiskop, Sviatoslav Chevtchouk, inför sin biskopskonferens i Zarvanytsias helgedom: ”Bönen öppnar upp ett utrymme som möjliggör helande.”

Jag blev mycket tagen av detta delande. Det kommer från en man som ständigt konfronteras med sitt folks smärta, och han ser att det är i det inre livet som en sårad person återuppbygger sig själv. Det är en process som inte nödvändigtvis ger omedelbara resultat, men som tillsammans med andra medel, öppnar dörren till att övervinna det som har skadat oss.

För människor som inte kan be hjälper bara vetskapen om att det finns andra som ber för dem att övervinna de hinder som kriget utgör. En vän från Ukraina som vi också besökte i maj skrev:

"Jag är 32 år. En tredjedel av mitt liv har ägnats åt dagliga samtal, tankar och böner om det rysk-ukrainska kriget. Tio år av mitt liv. Ibland tror jag att mitt hjärta är lika stort som en planet: det finns så mycket smärta från förlusterna, men ännu mer hopp om ett fritt Ukraina. Snälla, be för oss. Be för vår frihet."

I somras i Taizé delade en ung asiatisk kvinna med sig av följande ord till oss:

”Sedan tre år tillbaka har många konflikter blossat upp i landet. Tusentals hus har bränts ned och människor har dödats. Antalet internflyktingar har ökat avsevärt, liksom antalet offer för landminor och andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det finns fortfarande många människor som är försvarslösa och som inte kan nås av humanitär hjälp.

Jag arbetar på Caritas för att hjälpa de här människorna. Jag besöker dem då och då med medlemmar av mitt team och jag lyssnar på deras berättelser. Jag (...) kan inte tillgodose alla deras behov. Men det faktum att jag är med dem och lyssnar på dem med mitt djupaste hjärta tröstar dem, får dem att känna sig trygga. Det skapar ett lugn hos dem.

Jag har aldrig bett någon om något eftersom Gud gav mig allt jag behöver i överflöd innan jag bad om det. Jag hade en bra utbildning, fick ett bra jobb, jag hjälper människor som behöver hjälp och det finns människor som beundrar mig och vill vara som jag. Vad har jag att klaga på? Jag är välsignad! Ja, jag är välsignad.

Gud har aldrig övergivit sitt folk och han håller alltid sina löften. Han finns alltid där för var och en av oss när vi behöver honom.

Be för landet och min egen stad där det för närvarande pågår en konflikt för och där många människor har flyttat till andra städer där de tror att de är säkra, men min familj är fortfarande kvar i staden.”

Hur kommer det sig att denna unga kvinna kan ha ett så glatt hjärta och inte sjunka ner i hat? Det beror till stor del på att andras och hennes egen bön för henne framåt och öppnar henne för hennes folk, så att hon kan hjälpa dem på ett praktiskt sätt i det rådande krigstillståndet.

Bönen gör att vi kan stå stadigt inför de mest komplicerade situationer. Det är ett sätt att stoppa vågorna av modlöshet när allt verkar ovisst. En palestinsk mamma som för närvarande befinner sig i Frankrike, men vars familj finns i Gaza, skrev till oss:

"Kärleken som bär den sårade, den bräckliga, ger ny styrka. Det får mig att tänka på den förlamade mannen som bärs av sina vänner och deras tro. Bön är också ett sätt att göra motstånd, och det är viktigt för mig.

Men jag är också en människa: efter nyheten om mordet på två av mina familjemedlemmar överväldigades jag av ilska, jag skrek, jag grät... När jag kom till sans visste jag att Gud finns där med lidande och förtvivlan, och att han bär oss. Hans kärlek lindrar detta lidande som han arbetar med i min bön. Jag är övertygad om det. Han är med dem, allihop."

I somras, när vi besökte Taizé, berättade en palestinsk kvinna för oss: ”Varje morgon ber jag för att finna styrkan att älska i stället för att hata.” Hennes ord är som en lampa på vägen för oss.

Den 7 mars i år gjorde vi en 34 km lång vandring för fred mellan Taizé och staden Givry. Avståndet från Gaza till Rafah är 33 km. De 33 km påminner oss också om de 33 år som Jesus levde på jorden innan han gav sitt liv för alla, för att bli vår fred och förstöra det hat som skilde folk åt (Ef 2:13-14), och vi påmindes om att det i den talmudiska traditionen finns 36 rättfärdiga människor i varje generation som är dolda och som inte ens vet att de är bland de rättfärdiga. Världen är beroende av dem. Vår vandring närmade sig detta antal.

Vi ville också påminna oss själva om att Taizé föddes under kriget och att de första åren formade gemenskapen, med broder Roger som välkomnade flyktingar, varav några var judar, och med kontakt med krigsfångar efter befrielsen. Vår vandring gick över den gräns som 1940-1942 skiljde den fria zonen från den ockuperade zonen i Frankrike.

Fyra stopp för att lyssna till vittnesmål och be gjorde det möjligt för oss att komma nära dem som lider i Gaza och på Västbanken, den israeliska gisslan och deras familjer, folket i Myanmar, offren för kriget i Sudan och dem i Ukraina som kämpar för sin existens. En förbön hjälpte oss också att be för dem som under auktoritära regimer aktivt arbetar för rättvisa och fred.

Varje deltagare i vandringen fick i början av vandringen en sten med namnet på en person som lever i en konfliktzon. Vi uppmanades att bära denna person med oss under vandringen och att be för dem. Detta åtagande skulle också fortsätta efter vandringen. Vandringen inleddes med denna bön som jag vill avsluta med:

"Du Gud som är trofast, vår pilgrimsgud, du går alltid före oss. Var närvarande med oss alla under hela denna dag, när vi ger oss ut på vår resa genom att gå, be eller tänka. Var vi än befinner oss, på vägen, i kyrkorna eller på de platser där vi bor, är det du som talar till oss genom de vittnesbörd vi hör. Öppna våra hjärtan för att höra ropen från de oskyldiga som lider av det krig som drabbar dem. Sänd din Helige Ande att följa oss och påminna oss om att det är din Son, Jesus Kristus, som är vår frid. Genom honom välsignar du oss alltid. Gör oss till fredens pilgrimer."

Säger Jesus fortfarande ”Kom och följ mig” till oss idag?

Staffan — 2024-10-05T20:07:50Z

Torsdag 29 augusti 2024

Det var under den här veckan för många år sedan som jag kom till Taizé för första gången. Jag kom med vänner från universitetet och minns så väl hur jag kom in i kyrkan. Bönen började och jag drogs omedelbart in i sången.

Jag kände mig inbjuden och inkluderad. Ingen sa åt oss vad vi skulle göra, ingen ledde gudstjänsten. Det fanns en känsla av att vara ensam inför Gud samtidigt som man var en del av en bedjande gemenskap av människor i all deras mångfald.

Men det andra som slog mig var hur vackra stjärnorna var på natten. Eftersom jag kom från en industristad i norra England var det inte så lätt att se stjärnorna på den tiden. Plötsligt fylldes jag av en känsla av att vara omsluten av Guds enorma skapelse och dess under.

Vid ett andra besök året därpå var min fråga: ”Säger Jesus fortfarande till oss idag: 'Kom och följ mig?'” Jag insåg att bröderna kom från olika kristna kyrkor. Jag visste att Jesus i Johannes 17 bad om enhet bland sina lärjungar.

Trots att jag insåg att de var vanliga människor som dag för dag försökte leva sin tro, verkade deras vittnesbörd sammanhängande. Om vi talar om en kärlekens Gud måste vi älska varandra. Jag tog ett år ledigt från mina studier för att volontärarbeta i Taizé och förstod med tiden den inbjudan som Kristus gjorde till mig.

Bönen är fortfarande en central del av livet i vår gemenskap och stjärnorna är fortfarande vackra, men tiderna har förändrats och vi står inför nya utmaningar i dagens värld. Jesus säger dock fortfarande ”Kom och följ mig”. Hur hör vi hans ord? Hur svarar vi? Även om vi tror att vi har funnit vår väg måste vi varje dag ta ett nytt steg ut.

I kväll hörde vi berättelsen om Jesus som gick på vattnet (Matteus 14). Vinden och vågorna var symboler för kaos och i skrifterna stod det att det bara var Gud som kunde gå över vattnet. När Petrus och hans vänner ser Jesus blir de först rädda, men Jesus säger till dem att inte vara rädda för det är han - ”Det är jag” påminner oss om Guds namn som uppenbarades för Moses i de hebreiska skrifterna.

Med en blandning av ifrågasättande och mod talar Petrus till Jesus. ”Om det är du, säg då åt mig att komma till dig över vattnet.” När Jesus säger ”kom” går Petrus mot honom. Petrus måste lämna tryggheten i båten och sina vänner. Han måste lämna sin bekvämlighetszon för att ta sig över kaoset och svara Jesus.

Men när Petrus vänder sig till vinden i stället för till Jesus börjar han sjunka. Han är splittrad mellan Jesu kallelse och farorna omkring honom. Han är fångad mellan dessa två verkligheter och inom honom fanns säkert frågan: ”Är det verkligen möjligt att göra det du ber mig om?”

Sedan sträcker Jesus ut sin hand för att leda Petrus tillbaka till båten. Han överger honom inte. ”Varför tvivlade du?” säger Jesus till Petrus. Det verb som översätts med tvivel förekommer bara två gånger i Matteusevangeliet: här och när Jesus vänner träffar honom efter uppståndelsen i kapitel 28. När lugnet återvänder inser Petrus och hans vänner att de verkligen kan sätta sin tillit till Jesus. De erkänner honom som Guds Son. Det finns något av uppståndelsen i den här berättelsen.

Hur uppmanar Jesus oss att lämna båten och gå mot honom genom det kaos som ofta råder i vår värld idag? Vilka risker ber han oss att ta för att vi ska svara på hans kallelse? Han kommer att finnas där när vi vacklar för att hjälpa oss och genom det kommer vår tillit att växa.

Den här veckan, genom bibelreflektionerna, stunderna av delande och genom workshops, som har behandlat en mängd olika teman, hur har du känt dig kallad att gå vidare i din tro och i ditt dagliga engagemang i samhället och kyrkan? När du lämnar Taizé, vilken fråga kommer att leda dig på din resa med Kristus och med andra?

Vår gemenskap föddes i en tid av krig. Vår grundare, broder Roger, lämnade 1940 det neutrala Schweiz för att komma till Frankrike där det rådde stora umbäranden. Han var övertygad om att vi för att leva evangeliet måste vara nära dem som lider. Han bosatte sig i Taizé med en önskan om att grunda en gemenskap för bön och solidaritet, ett tecken på fred.

Den risk som broder Roger tog på detta sätt bör för mig förbli en central punkt i vår kallelse. I slutet av september kommer tre bröder att åka till Ukraina för att bo där under en inledande period på sex veckor. De kommer att stanna på ett ställe, men också besöka olika delar av landet för att lyssna, be och helt enkelt vara tillsammans med människor. Kanske kommer de att förstå att de inte är bortglömda.

Guillemette. från Jesuit Refugee Service (JRS) i Paris är med oss denna kväll. Hur har din tro lett dig till att engagera dig för andra?

”Det som fick mig att vilja engagera mig i det jag gör var ett volontärarbete i Indien, där jag slogs av den extrema utsattheten hos de människor jag mötte. Upplevelsen av tyst bön förvandlade mig, och jag upplevde Guds ömma och barmhärtiga kärlek. Det öppnade mitt hjärta för att älska indierna som bröder och systrar. Efter den här upplevelsen var jag tvungen att ställa mig till de lidandes tjänst.

Det är därför jag idag är engagerad i att hjälpa människor i exil på JRS. Jag blev överväldigad av en afghansk mans strålande leende, samtidigt som han regelbundet beklagar situationen för sina systrar som tvingas gömma sig i Afghanistan. I Taizé fördjupar jag detta engagemang i vänskap: Jag förundras över modet, motståndskraften och den extraordinära generositeten hos dessa unga människor som stöttar varandra, som till exempel en 28-åring från Kabul som var tvungen att lämna sitt land i all hast. Han lämnade sin fru och sina tre barn för att komma till Frankrike, och trots att han kämpar för att integreras fortsätter han att le och förgyller våra dagar.

Att tjäna de som är på flykt innebär att varje dag arbeta för större rättvisa för ungdomar i min ålder. Jag tackar Gud för detta engagemang, som ger mig djup glädje."

Tabea från Hamburg vill gärna bjuda in dig till en workshop på lördag som hon kommer att leda tillsammans med sina vänner:

"Jag heter Tabea och jag är här från Hamburg. Jar är här med mina sex vänner och vi har precis slutat skolan. Hamburg har en av de största hamnarna i Europa och är en mycket öppen stad.

I vår stad lever 120 olika trossamfund tillsammans och det finns också många som inte identifierar sig som troende. Det var därför Hamburg bestämde sig för att ha gemensamma religionslektioner i skolan. Inte bara protestanter och katoliker utan även tillsammans med judar, hinduer, muslimer, buddister och alawiter. På lördag eftermiddag kommer vi att tala med er om varför detta är en viktig erfarenhet för oss alla och för våra trosuppfattningar."

Och jag vill ta tillfället i akt att tacka alla som har lett workshops och bibelreflektioner under veckan. För allt ert hårda arbete med att förbereda dem och för allt vi har fått från er.

Ett särskilt tack också till den grupp människor som var volontärer i Taizé på 1970-talet och som är med oss den här helgen. De hjälpte till att förbereda det ungdomsmöte som ägde rum här för 50 år sedan, 1974, och som var föregångaren till de ungdomsmöten som leds av gemenskapen i Taizé och på andra platser. Vårt möte den här veckan är en del av en mycket större historia, som började för många år sedan.

I morgon kväll samlas vi kl. 20.00 för att be i tystnad för fred i vår värld, där det finns så många konflikter, vilket vi gör varje fredag i Taizé. Låt oss inte glömma folket i Ukraina och de som lider i det Heliga landet, Sudan, Myanmar, Nicaragua och på andra håll.

Vi saknar ord för att beskriva dessa situationer av krig och lidande, men när vi stannar kvar i tyst bön uttrycker vi solidaritet med dem som lider och som ibland inte heller har några ord... Tankar och intuitioner kan väckas i våra hjärtan för att hjälpa oss att göra de val som är möjliga för oss och leda oss till att bli fredspilgrimer där Gud har placerat oss.

Och vi kan mötas igen i Tallinn, huvudstaden i Estland, ett litet land i nordöstra Europa, från den 28 december till den 1 januari för vårt nästa europeiska ungdomsmöte. Sång och musik betyder så mycket i Estland. Det var genom en ”sångrevolution” som estländarna återfick sin självständighet 1991. Sång hjälpte till att bygga fred.

Vi kommer att vara där för att be för fred och vara ett tecken på ett Europa som är öppet och välkomnande för alla. Vi ser fram emot att träffa dig där!

Att urskilja tecken på Guds närvaro i vår omgivning

Staffan — 2024-08-23T10:17:00Z

Torsdag 22 Augusti 2024

Välkommen till alla er som är med oss denna vecka i Taizé. Ni har rest från Portugal och Rumänien, från Italien och norra England och även från platser ännu längre bort. Det är en stor glädje att under denna vecka ha familjerna till två av våra indonesiska bröder med oss, från öarna Sulawesi och Java. Jag skulle vilja säga till er: er närvaro är så viktig för oss!

Vi är alla så olika varandra och ändå har vi en gemensam önskan: att vandra tillsammans med Gud och med varandra. Finns det inte en inre törst djupt inom oss som drar oss framåt? Även utan att se slutpunkten söker vi som pilgrimer mening i varje steg på resan. Vi känner intuitivt av en riktning.

Under den här veckan har många av er upplevt utmaningarna, men också det vackra i livet i gemenskap. Kan den erfarenheten hjälpa dig när du återvänder hem i slutet av veckan? Några av er har kommit med grupper från kyrkan, andra har kanske för första gången upptäckt vad livet i Kristus tillsammans med andra innebär.

Taizé är inte perfekt. Inte heller är våra kyrkor perfekta, men vi är på en gemensam vandring för att upptäcka livets fullhet i Kristus. Den läsning vi hörde i kväll från Matteus 13 hjälper oss att förstå detta bättre.

Jesus berättar för oss att himmelriket är som en man som sår ett gott frö på sin åker. Men till hans förvåning kommer en fiende och sår ogräs som växer bland vetet. Men i stället för att låta sina tjänare rycka upp ogräset och riskera att förstöra vetet, säger han till dem att låta allt växa tillsammans fram till skörden då det som är gott kommer att bevaras.

Kan den här liknelsen leda oss framåt oss under de kommande veckorna? Kan den få oss att lita på att Gud är verksam i våra liv och runt omkring oss, trots de svårigheter vi möter? När du kommer hem, är du redo att be den Helige Ande att öppna dina ögon så att du kan urskilja Guds tecken omkring dig? Du kanske blir förvånad över vad du ser när du gör detta.

Och vilken glädje det är att vara tillsammans i vår mångfald som kristna. Vi är så glada över att ha bland oss biskop Olivia och biskop Smitha från Church of England den här veckan. I morgon anländer ärkebiskop Stephen Cottrell av York som kommer att predika under eukaristin på söndag. Syster Nathalie Becquart, från synodens sekretariat i Rom, kommer också i morgon. Och för två veckor sedan firade Metropolit Dimitrios av Paris den ortodoxa gudstjänsten med oss i denna kyrka som en del av vår vecka tillägnad vittnesbörd om ortodox tro.

Finns det inte redan en enhet som ges till oss i Kristus och som överträffar våra förväntningar, även om vår gemenskap kanske ännu inte är fullkomlig? För att citera den ortodoxe teologen Olivier Clément; finns det inte ögonblick då vi skymtar den odelade kyrkan i det mysterium av gemenskap som Kristi kropp är?

Det var den 20 augusti 1940 som den 25-årige Roger Schutz anlände till Taizé från Schweiz. Som broder Roger grundade han vår Taizékommunitet. Han började med nästan ingenting, men antog utmaningen med evangeliet och var beredd att riskera allt på detta äventyr i tillit till Gud. Vi tackar Gud för skönheten i det vi kan leva här i dag.

I kväll och i går kväll åt jag kvällsmat tillsammans med två av de grupper av volontärer som har varit i Taizé de senaste veckorna. Till alla våra volontärer vill jag säga ett stort tack! Utan er skulle det inte vara möjligt för oss att välkomna så många unga människor från hela världen.

Många av volontärerna förbereder sig nu för att lämna Taizé och jag ville fråga två av dem, Theresa från Tyskland och Julio från Spanien, vad som har varit viktigt för dem under deras vistelse.

Theresa: "Först och främst är Taizé en mycket speciell plats för mig. När jag är här som volontär är det mycket viktigt för mig att jag har tid; tid för mig att upptäcka min tro och tid att umgås med alla de olika människor som jag kan träffa här.

Det är så fint att se hur min tro växer här och att vi får chansen att ställa frågor och söka svar, ibland på egen hand eller i samtal med andra. Jag är också mycket glad över möjligheten att bidra till den upplevelse som många söker när de kommer till Taizé i samband med att jag hjälper till med mötena.

Jag är så tacksam för att jag här kan träffa människor från hela världen och prata med dem om nästan vad som helst. Det är så ögonöppnande att se hur de olika trostraditionerna skiljer sig åt, särskilt när det gäller våra livsstilar och hur vi upplever vår tro"

Julio: "Det erfarenhet jag vill lyfta fram som volontär är den enkelhet som bröderna visar oss varje gång vi äter måltider med dem i kommuniteten. I denna praktik ger de sig själva till volontärernas tjänst.

Tack vare Taizé och dess tre dagliga böner har jag också återupptäckt den andlighet som jag tidigare hade. Och slutligen den gemensamma vardagen tillsammans med andra, där det som återstår framför allt är kärlek och givmildhet till andra. Det påminner mig om de första kristna församlingarna.

Taizé är en plats där man upptäcker kärnan i det som är väsentligt, där mindre är mer, där det inte spelar någon roll varifrån man kommer och ett sammanhang som jag är stolt över att vara en del av"

Förra veckan hade vi omkring 150 unga ukrainare hos oss i Taizé. Bland dem fanns Alla. För en tid sedan förlorade hon sin son vid fronten. I fredags kom beskedet att hennes man hade dött efter en lång tids sjukdom. Inför situationer som hennes kan vi fråga oss själva: ”Var är Gud?”. Men vänligheten i Allas ansikte pekade oss mot något som är större än våra frågor.

Att vara nära människor som lider stor förlust är inte lätt, men när vi lyssnar på dem är det ofta de som hjälper oss att återfinna ett förtroende.

Kom gärna i morgon kl. 20.00 och be med oss, som vi gör varje fredagskväll, för fred i vår värld. Vi kommer inte att glömma folket i Ukraina och de som lider i det Heliga landet och i så många andra delar av världen som är drabbade av oroligheter.

I slutet av året kommer vi att be för fred i Tallinn under vårt årliga europeiska möte 28 december-1 januari. Estland är ett litet land, där de kristna inte är så många. Men de förbereder ett fint välkomnande för oss. Kom och gör oss sällskap där!

Låt oss våga tro på den tomma gravens tecken

Staffan — 2024-04-03T22:09:54Z

Tack för att du kom till Taizé den här veckan för att tillsammans vandra med Jesus, som gav sitt liv för oss alla av kärlek, och som visar oss att denna kärlek är starkare än döden.

Varken lidandet på korset, eller att hans närmaste övergav honom, kunde avleda honom från hans önskan att få oss att förstå att Gud älskar varje människa villkorslöst och erbjuder förlåtelse till dem som vill ta emot den.

Igår var vi tillsammans i tystnad vid korsets fot med Maria, Jesu mor, och Jesu älskade vän Johannes. Jesu gemenskap hade upplösts. Judas hade förrått honom. Petrus förnekade honom. De flesta av hans lärjungar flydde.

Allt Jesus hade gjort för att bygga upp ett liv i kärleksfull gemenskap verkade vara på väg att ta slut. Men i den mörkaste stunden, mitt i våldet, såg vi denna gemenskap återfödas vid korsets fot. Hans mor fick en son, den älskade vännen. Vännen fick en mor.

Vid korsets fot föds kyrkan. Inte ur mänsklig triumf och seger. Det är en förnyad gemenskap, när vi står sida vid sida med dem som lider, ofta oskyldigt.

I dag väntar vi. Detta är den stora tystnadens dag. I sin första epistel berättar Petrus för oss att Jesus gick ner för att besöka människor som hade dött utan att känna honom, för att ge dem de goda nyheterna om sin kärlek.

På ikonen som vi följde i processionen drar Jesus Adam, den första människan, mot ljuset. På samma sätt kommer han för att möta oss alla i våra avvisanden, för att befria oss och erbjuda oss sin frid.

I morgon bitti ska vi stiga upp tidigt för att välkomna den nya dagen, då vi ska fira Jesu återkomst till livet. Vi ska lyssna till texter från Bibelns första del om hur Gud befriade sitt folk.

Det är sant att vissa av dessa texter är svåra att förstå idag, men dessa berättelser från Första Mosebok lär oss innebörden av den befrielse som erbjuds oss alla.

För vi behöver alla befrielse: från vår inre fångenskap, i våra samhällen, eller till och med i svårare situationer där våra liv, vår frihet eller vårt lands frihet står på spel.

Dessa berättelser visar oss att det finns en bättre plats, en mer tilltalande värld, ett utlovat land. De visar oss också att vägen till det förlovade landet går genom öknen.

Det finns inget annat sätt att ta sig dit än att förenas och vandra tillsammans. Vi förstår sedan hur dessa berättelser har inspirerat människor genom århundradena i deras kamp för frihet.

Kommer vi att vara bland dem som vill kämpa med sina liv för att befria vår mänskliga familj från allt som förtrycker den? Kommer vi att vara bland dem som tar hand om Guds sårade skapelse? Kommer vi att stå på fredens och rättvisans sida?

Vid det europeiska mötet i Ljubljana tidigare i år föreslog jag att vi skulle bli fredspilgrimer i vår pilgrimsfärd för tillit på jorden. Den 7 mars gick vi en lång vandring på 34 kilometer med de bröder, systrar, volontärer och ungdomar som var i Taizé den veckan.

Vi gjorde fyra stopp i kyrkor längs vägen för att lyssna på vittnesmål från människor från Gaza och Israel, Myanmar, Sudan och Ukraina, och för att be för dem.

Att lyssna till dessa röster gör oss på något sätt delaktiga i deras lidande och uttrycker vår önskan om en rättvis fred i den situation som de befinner sig i. Under de kommande veckorna kommer en av våra bröder att resa till det heliga landet som ett tecken på vår solidaritet med dem för närvarande lider där.

Är ni redo att bli fredens pilgrimer när ni återvänder hem? Detta innebär att inte glömma dem som lider. Genom att vandra tillsammans med andra, genom att be för dem, uttrycker vi ett hopp om en framtida fred i den rättvisa som Kristus lovar oss. Även om vi bara är några få kan detta vara ett tydligt tecken på vår önskan om en framtid i frihet för alla.

I kväll har vi med oss Ivanka från Ukraina: vad kan vi göra för att stödja det ukrainska folket? "Kriget är mycket utmattande och en del människor känner sig mycket deprimerade, så snälla förbli för oss ukrainare ett synligt tecken på hopp. Stanna trofast hos oss ända till slutet. Be och tala inte bara för fred, utan också för rättvisa. Berätta sanningen om brott, och var inte rädda för att kalla ondskan vid dess rätta namn".

En sista sak: i slutet av året kommer det europeiska mötet att äga rum i Tallinn, Estlands huvudstad.

Ülle, vad hoppas du få ut av mötet? "Vi ser fram emot att välkomna er till Estland. Det är ett litet land med ett stort hjärta. Kom och hjälp oss att berätta om Jesus för våra ungdomar. Kom och be för fred. Kom och bygg ett öppet, säkert och broderligt Europa i vår tid."

Vi kommer nu fortsätta med bönen, men innan vi börjar sjunga igen, låt oss alla viska till personen bredvid oss: Kristus är uppstånden!

Och med början i morgon och under de kommande veckorna, hälsa era systrar och bröder i tron med den hälsningen. Låt oss våga tro på den tomma gravens tecken. Då kommer den uppståndne Kristus frid och glädje att vara med oss alla!

2024 Vandra tillsammans

Benoît, Staffan — 2024-02-19T08:54:49Z

Under de senaste 18 månaderna har vår kommunitet i Taizé varit ute på ett trosäventyr. Vi förberedde en "Samling av Guds folk" som vi kallade "Together" [1] med organisationer, rörelser och gemenskaper från många kristna kyrkor.

En önskan som uttrycktes av broder Alois [2] vid öppnandet av synoden om en synodalitet i den katolska kyrkan, förberedelsen av "Together" ledde oss till att intensifiera vårt lyssnande till andra, söka de gåvor som finns i olika delar av kyrkan, liksom bland människor av god vilja i samhället.

Den ekumeniska bönen ägde rum på Petersplatsen i Rom och samlade över 20 ledare från olika kyrkor, inbjudna av påven Franciskus, samt alla deltagare i det 16:e ordinarie biskopsmötet i den katolska kyrkan. Därtill deltog 18 000 människor i alla åldrar från hela världen, inklusive 4 000 unga vuxna som kom för ett helgprogram och som togs emot av församlingarna i Rom. Samtidigt möttes människor på 222 olika platser över hela världen för att i bön delta i den ekumeniska bönen.

När vi ser tillbaka på den ekumeniska bönen, hur kan vi förstå denna erfarenhet? Hur öppnar den upp för en framtid där kristna vandrar tillsammans?
"Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder" sade Jesus. Är inte alla kristna systrar och bröder, förenade i en gemenskap som fortfarande är ofullkomlig men ändå verklig? Är det inte Kristus som kallar oss och öppnar en väg för oss att gå framåt med honom som medföljare, tillsammans med dem som lever i utkanten av våra samhällen? På denna resa, i en dialog som försonar, vill vi påminnas om att vi behöver varandra, inte för att påtvinga varandra våra åsikter, utan som ett bidrag till fred i den mänskliga familjen [3].

I tacksamhet över denna växande känsla av gemenskap kan vi finna den drivkraft som behövs för att möta dagens utmaningar, t.ex. jordens rop och de polariseringar som splittrar den mänskliga familjen. Låt oss i möten och ömsesidigt lyssnande vandra tillsammans som Guds folk.

Vad innebär det för oss att återupptäcka lyssnandet på andra människor? Är vi redo att förstå de rädslor som kan uppstå snarare än att avfärda dem?
På min väg från Rom till Taizé stannade jag till i Ljubljana, Sloveniens huvudstad och platsen för Taizés 46:e europeiska möte för unga vuxna [4], för att träffa förberedelseteamet bestående av unga volontärer, Taizébröder, Andreassystrar och slovenska vänner. Följande reflektion, på temat "Vandra tillsammans", är till stor del ett resultat av de samtal vi delade under dessa dagar.

Med tacksamhet till mina bröder, samtliga som har bidragit till förberedelserna av detta budskap och alla som kommer att dela denna resa.

Med varmaste hälsningar till er alla,
broder Matthew

I Ljubljana hörde jag någon säga: "I dag är hemlöshet i samhället inte bara en fråga om ett materiellt hem. För många människor är det en inre verklighet. Men sökandet efter inre trygghet kan ibland resultera i tankeprocesser som bara isolerar en ytterligare." Någon annan frågade: "Om vi vandrar tillsammans, hur mycket behöver vi vara överens om innan vi ger oss iväg? Det finns en risk att tomma fraser döljer det faktum att vi helt enkelt respekterar varandra. Men när vi öppnar oss för dialog tar vi en risk." Vart leder dessa frågor oss?

Att lyssna

Att lyssna utgör kärnan i varje dialog. Moses sade till Guds folk: "Shema Yisrael" - "Hör, o mitt folk" - (Femte Mosebok 6:4) och dessa ord gav namn åt deras dagliga bön. Århundraden senare inleder den helige Benedictus av Nursia [5] regeln "Lyssna noga".

Att lyssna är en kärlekshandling och kärnan i alla förtroendefulla relationer. Utan lyssnande kan ingenting växa eller utvecklas. Ingen relation fungerar utan det. När vi lyssnar osjälviskt på varandra ger vi utrymme att vara. Vi gör det möjligt för dem att uttrycka det de behöver uttrycka, ibland till och med det som inte kan sägas med ord.
Och i hjärtat av lyssnandet finns tystnaden [6]. Bibeln ger oss många exempel på detta. Elia möter Gud i tystnadens vänliga bris, snarare än i jordbävningen, vinden och elden (1 Kung 19:11-13). Maria, Marthas syster, sitter vid Jesu fötter och lyssnar till honom (Lukas 10:39) [7]. "Du har lärt mig att lyssna" säger en gammal biblisk bön (Psalm 40:7).

I dag har vi ofta intrycket att den som ropar högst lyckas. Våldet verkar öka på så många platser att vi inte längre vet vart vi ska vända oss. Men Gud är aldrig upphovet till våld [8] och påtvingar aldrig. "Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara." (Psaltaren 85.9)

Är inte vägen framåt att försöka lyssna och förstå den andre? Ett "lyhört sinne" (1 Kung 3:9) gör oss inte fogliga eller hindrar oss från att protestera mot orättvisor, utan ger oss möjlighet att fatta modiga och kreativa beslut, rotade i djupet av vår inre övertygelse, där Gud är närmare oss än vi vågar hoppas...

Att vandra

När vi vandrar genom livet, är vi turister eller pilgrimer? Reser vi bara för att observera från utsidan eller finns det en inre törst djupt inom oss som för oss framåt? Pilgrimen söker mening i varje steg av resan, även utan att se slutpunkten, och känner intuitivt av riktningen. Men en väg utan mål kan lätt resultera i ett planlöst irrande [9].

När detta händer, kommer vi då att minnas hur Jesus sa: "Jag är vägen, sanningen och livet" (Joh 14:6)? Att vandra med honom innebär att hålla ihop dessa tre realiteter. Jesus i egen hög person är den väg vi går. Vi kan lita på vad han säger och han leder oss in i en fullhet som vi aldrig kunnat föreställa oss.

Jesus uteslöt ingen från sin resa. Han var rotad i en gemenskap med Gud och delade sitt liv med alla som kom till honom, med rättfärdiga och orättfärdiga människor. Han såg Guds närvaro i dem som befann sig i samhällets periferi, i syndare och utstötta, och även i dem som inte tillhörde hans eget folk. Jesus gav vad han hade, och han tog också emot från dem han mötte. Hans liv utmanades av dem och berikades ofta. Är det inte Jesus, mild och ödmjuk i hjärtat [10], som bjuder in oss på samma väg? Är vi redo att söka ödmjukhetens generositet [11] för att välkomna vad andra kan ge på denna resa? Att färdas tillsammans är kyrkans och samhällets liv. Men trots detta behöver varje person utrymme så att den egna kreativiteten och idéerna kan komma till uttryck. Men dessa uttrymmen ges för att delas, för att bygga upp vårt liv tillsammans i kyrkan, i den mänskliga familjen. Strängarna på en gitarr ligger sida vid sida men det är när de spelas tillsammans som de ger ifrån sig ett vackert ljud...

Att vara tillsammans med andra

Det är inte alltid lätt att vara tillsammans med andra. Var och en av oss bär på sår. Ibland har vi sårat varandra. Att vara med människor är att lyssna på dem. Att ge dem tid och utrymme så att de kan berätta sin historia för oss [12]. Att lyssna innebär att acceptera dem i deras olikheter. Vi kanske inte håller med eller till och med har en annan världsbild. Men det förbluffande är att när vi lyssnar, när vi låter dem berätta sin historia, upptäcker vi oftast vår gemensamma mänsklighet. Skillnaderna är inte så stora som vi trodde. Enhet i mångfald är verkligen möjligt [13]. Och kanske kommer de av oss som längtar efter att vara Jesu efterföljare att bli förvånade över att upptäcka att det redan finns en enhet i Gud och i Kristus (Joh 17:21-23) som överträffar våra förväntningar. Men när andra berättar för oss hur de är sårade, eller till och med hur vi har sårat dem, kommer vi då att våga ta deras ord till hjärtat? Vi kan så lätt falla in i självförsvarsmekanismer. Och vi slutar lyssna, vi försöker skydda oss själva eller vår ståndpunkt. Innebär inte medkänsla i hjärtat att vara redo att ta den andres lidande på allvar? Att lida tillsammans kanske ibland kan öppna upp en väg där vi kan vara tillsammans, även om vi inte kan lämna lidandet bakom oss [14].

Ibland måste vi acceptera att ta ett steg tillbaka. I dessa stunder kan vi anförtro oss åt den helige Ande och be honom lära oss det vi behöver veta [15]. Det innebär att vara ödmjuk nog att inte vilja föra fram våra egna ideal utan att välkomna det som den andra personen delar med oss [16].

Och vi behöver aldrig överge hoppet [17]. Aposteln Paulus, överväldigad av den uppståndne Jesus oändliga kärlek efter att först ha kämpat mot honom, försäkrar oss att Guds kärlek har utgjutits i våra hjärtan genom den helige Ande som har getts till oss (Rom 5:5). Vi kan lita på denna vänliga närvaro även när vi inte känner den. Kommer inte tilliten då att återfödas inom oss, hur bräcklig den än må vara, och ge oss precis tillräckligt med ljus så att vi kan ta nästa steg tillsammans med Gud och med de människor som anförtrotts oss?

Förbli med Gud, förbli med andra

Resan tar tid - till och med en hel livstid - precis som lyssnandet tar tid så att relationerna kan växa. Kanske är det här som tålmodig uthållighet och trofasthet kommer in i bilden. Att vandra med andra, att vandra med Gud. För många av oss är dessa verkligheter oskiljaktiga. Vi behöver båda [18].

Liksom grenarna som växer från vinstocken inbjuder Jesus oss att förbli i honom så som han förblir i oss (se Joh 15). Att förbli innebär att vara del av något som varar över tid. Vad som begärs av oss är inte bara ett åtagande för ett ögonblick, utan att förbli i honom under hela vårt liv. Endast genom att förbli kan vi fortsätta att växa och bära frukt. Vad är det för frukt? Jesus fortsätter med att säga: "Älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för dem han älskar". Att vandra på denna väg innebär att ta risken att ge upp allt för att följa Jesus, så att vi i all frihet kan älska ända till slutet. Evangelisk kärlek är inte bara tillgivenhet, utan också att vi ger oss själva till andra. Detta är vår livsvandring genom vilken vi går från att vara tjänare till att bli Kristi vänner. Frukt bärs genom liv som levs fullt ut. Den växer naturligt när vi förblir i Kristus och lever av hans liv, precis som grenarna får liv från vinstocken. Det finns en fullkomlig glädje att upptäcka när vi antar evangeliets utmaning. Är vi redo för detta?

Att vandra tillsammans i dagens värld

Inför dagens utmaningar och vår egen bräcklighet, som vi nämnde tidigare, känner sig vissa människor ibland hemlösa. Vi ser Guds sårade skapelse, som vår sårade mänskliga familj är en del av. Lidande kan föras vidare genom generationer hos folk som har utnyttjats och förödmjukats. Vi känner till familjer som slits isär av konflikter och krig. Vi inser också att liv har skadats av människor som bekänner sig till Kristi namn i kyrkan och även i vår kommunitet i Taizé [19].

Men finns det inte en uppmaning att möta dessa utmaningar tillsammans? Ett afrikanskt talesätt lyder: "Det som får en lång resa att verka kort är när vi går tillsammans." I den "stora migrationen" av vilda djur mellan Serengeti och Masai Mara måste de yngre kalvarna förlita sig på de vuxnas styrka för att korsa floden och ta sig upp på stranden. Och även för oss finns det tillfällen då vi behöver bli burna. Eller lära oss att acceptera att bli burna...
Och när vi möter sådana utmaningar tillsammans kan vi få uppleva en gränsöverskridande skönhet, som hjälper oss att upptäcka den gnista som får oss att ge oss av med ny livskraft [20].

På dagen för Jesu uppståndelse vände två av hans vänner ryggen åt Jerusalem, där han hade dödats (Luk 24:13-35). Men medan de promenerade anslöt sig en främling till dem. När han senare satte sig till bords med dem förstod de att det de upplevde var Jesus. Främlingar kan hjälpa oss att urskilja Kristi närvaro och än en gång förstå att han alltid är med oss. "Var inte rädda", viskar han i våra hjärtan, "jag är med er alla dagar till tidens slut" (Matt 28:20). Kommer vi att lyssna till detta löfte? Likt jästen som blandas i mjölet (Matt 13:33), även om vi är fattiga och kanske känner oss små, kommer vi att våga ge oss av igen, inte ensamma utan ömsesidigt berikade, när vi vandrar tillsammans?

[1] Denna bön ägde rum 30 september 2023. Läs mer på together2023.net för mer information.

[2] Broder Alois, prior i Taizé från broder Rogers död den 16 augusti 2005 till den 2 december 2023. Hur kan vi uttrycka vår tacksamhet till honom för dessa 18 år som gemenskapens tjänare i vår kommunitet, hans ständiga ekumeniska strävan och önskan att alltid söka vägar till solidaritet med människor i nöd?

[3] Vad är det för uppmaning som Gud sänder till oss inför det lidande som konflikterna i Ukraina, Palestina och Israel, Afghanistan, Myanmar, Pakistan, Haiti, Nicaragua, Sudan och på så många andra platser i världen idag orsakar?

[4] Från den 28 december 2023 till den 1 januari 2024.

[5] Sankt Benedictus av Nursia (ca 480 - ca 547 f.Kr.) var den västerländska klosterväsendets fader. Den regel han skrev antogs i hela Europa i takt med att klostren utvecklades och påverkade många senare klosterregler.

[6] Under den ekumeniska bönen "Together" talade påven Franciskus om tystnad: "Denna kväll har vi kristna varit tysta inför San Damiano-korset, som lärjungar som lyssnar inför korset, Mästarens tron. Vår tystnad var inte tom, utan en stund fylld av tro, förväntan och beredskap. I en värld full av buller är vi inte längre vana vid tystnad; ibland kämpar vi faktiskt med den, eftersom tystnaden tvingar oss att möta Gud och oss själva. Ändå ligger den till grund för ordet och livet (...) I den kyrkliga gemenskapen gör tystnaden en syskonlik kommunikation möjlig."

[7] I många kulturer är det ett sätt att hedra någon att sitta vid deras fötter eller röra vid deras fötter. Vad kan det betyda för oss att sitta vid Jesu fötter?

[8] Jesu död på korset visar oss att Gud är med dem som lider och aldrig på den sida som har orsakat lidandet. Jesus grät när hans vän Lasarus dog, och hans uppståndelse visar oss att döden och lidandet aldrig kommer att få sista ordet.

[9] Ibland upplever vi perioder i livet där vi av olika anledningar inte ser någon väg framåt. Det finns stunder då vi måste acceptera att befinna oss i ett ingenmansland.

[10] Läs Matt 11.30. När vårt hjärta blir mjukare, är inte det ett tecken på att vi vandrar med Jesus? Motsatsen till kärlek är inte ilska, eller ens hat, utan hårdhet i hjärtat.

[11] Ödmjukhet har inget att göra med underkastelse eller förödmjukelse. Tvärtom kräver den stor inre styrka och krossar aldrig en persons gåvor eller egenskaper.

[12] "Det enda sättet att lära känna våra berättelser är att lära känna människorna och då kanske de berättar historien för dig. (...) Berättelser, och särskilt sånger, hjälper oss att minnas. Det är därför jag berättar historier och sjunger på mitt Adnyamathanha-språk, eftersom det hjälper mig att minnas vem jag är. Det hjälper mig att minnas att jag är skapad till Guds avbild och att Gud som Skapare har skapat allting. Och det minns jag." Aunty Denise Chapman, Adnyamathanha-äldste och pastor i Uniting Church i södra Australien. Från boken Yarta Wandatha © 2014 Denise Chapman.

[13] Läs pastor Anne-Laure Danet: "Splittring är inte detsamma som mångfald. Det är inte kyrkornas mångfald som är i fråga. Detta är normalt, till och med nödvändigt, eftersom det tar hänsyn till våra respektive identiteter: kulturella, historiska, sociala, etniska, sexuella, etc. Om dessa identiteter är sekundära eftersom det i Kristus "inte längre finns jude eller icke-jude, slav eller fri, man eller kvinna" (Gal 3,28), så existerar de ändå och det är i dem som de troendes existens förkroppsligas. Från det ögonblick de förblir sekundära blir de rikedomar genom att tillåta en viss genomtränglighet. (...) Långt ifrån att utjämna identiteterna stärker och förfinar de dem utan att skilja dem åt, (...) utan tvärtom genom att i den andre erkänna den helige Andes gåvor och verkan. På så sätt gör de det möjligt att skapa en gemensam identitet. Detta är ytterligare ett steg i den ekumeniska rörelsen, som har gått från enhet i mångfald (genom att förkasta alla former av enhetlighet) till enhet i försonad mångfald. (Översatt från "La diversité en Église, de la division à l'enrichissement mutuel" i Contacts, Revue Française de l'Orthodoxie No. 282 april-juni 2023)

[14] Läs S:t Maximus Bekännaren: "Låt oss visa sympati för varandra och genom ödmjukhet läka varandra." (The Ascetic Life, 41; översättning: Polycarp Sherwood osb, Newman Press 1953)

[15] Under den ekumeniska kvällsbönen Together åkallade vi den Helige Ande med den gamla bönen "Adsumus Sancte Spiritus (Vi står inför dig Helige Ande)" som sedan urminnes tider har använts inför de ekumeniska koncilierna för att be den Helige Ande visa vägen. Se https://tinyurl.com/Adsumus

[16] "'Guds rike' är inte föremål för en ideal vision utan är rotad i 'verkligheten'. ... En vision som inte är rotad i verkligheten i denna värld är en illusion. En illusion skapas av oförmågan eller vägran att ta itu med livets problem. Det är en flykt in i det overkligas rike, ut ur verklighetens värld." Choan-Seng Song, taiwanesisk teolog, i Jesus and the Reign of God, Fortress Press, 1993, s. 77

[17] I Revelations skrev den engelska anakoreten Dame Julian of Norwich på 1300-talet: (Gud) vill att vi skall veta att han inte bara bryr sig om ädla ting och det största, utan att han också bryr sig om litet och smått, om lågt och enkelt, lika mycket om det ena som om det andra. Detta är hans mening när han säger: "Alla slags ting skall vara väl"; eftersom han vill att vi skall veta att även det minsta av saker ej kommer att glömmas bort.

[18] "Vår känsla av Guds närvaro kommer att förvrängas om vi misslyckas med att se Guds verklighet i termer av vår nästas verklighet. Och vår känsla av vår nästas verklighet kommer att vanställas om vi inte ser den i termer av Guds verklighet." Kosuke Koyama, japansk teolog, i Water Buffalo Theology, Orbis Books, 1974, s. 91

[19] Läs "Att ta reda på sanningen" på taize.fr/en_article26170.html. Vi accepterar att detta är en pågående inlärningsprocess genom vilken vi lyssnar på dem som har blivit sårade, erkänner deras lidande och gör allt vi kan för att säkerställa en säker miljö för alla.

[20] Augustinus av Hippo: "Sent har jag älskat dig, skönhet så gammal och så ny: sent har jag älskat dig. Och se, du var inom mig och jag var i den yttre världen och sökte dig där, och i mitt kärlekslösa tillstånd störtade jag mig in i de skapade ting som du gjort. Du var med mig, och jag var inte med dig. (...) Du rörde vid mig, och jag sattes i brand för att uppnå din frid." (Confessions 10.27.38)