Taizé

Att förbereda en bön

Johan — 2020-10-17T12:26:00Z

"Hur ska vi göra för att fortsätta med en bön tillsammans med andra?" Denna fråga ställs vecka efter vecka i Taizé eller efter de möten som Taizé anordnar i olika delar av världen.

Här följer några av de viktigaste sakerna man bör tänka på om man vill förbereda en meditativ bön som "varken har en början eller ett slut".

Börja med en eller två lovsånger som ni väljer ut i förväg.

Psaltarpsalm

Jesus bad med orden i dessa mycket gamla böner som hans folk bevarat. De kristna har ända sedan början upplevt psaltarpsalmerna som en källa. Dessa psalmer för oss in i de troendes gemenskap. Vår glädje och vår sorg, vår tillit till Gud och vår törst och till och med vår ångest finner uttryck i psalmerna.

En eller två personer sjunger eller läser psalmens verser. Alla svarar med ett sjunget halleluja eller någon annan kort fras efter varje vers. Om man sjunger verserna, eventuellt medan de andra tyst nynnar med (versmelodin improviseras över svarsfrasens slutackord, som hålls kvar av församlingen), bör fraserna hållas korta, oftast två versrader; om man läser verserna, kan de få vara längre. Varje bön i den här boken innehåller några valda psaltarverser med texter som är lätta att förstå. Om man vill använda andra psalmer kan man utan vidare välja ut några få verser, dem som är lättast att förstå. Man behöver inte läsa hela psalmen.

Textläsningar

Att läsa Bibeln är att närma sig ”den aldrig sinande källa som låter törstande människor dricka av Gud själv” (kyrkofadern Origenes, 200-talet). Bibeln är ”ett brev från Gud till hans kapelse”,som låter oss ”upptäcka Guds hjärta i Guds ord” (kyrkofadern Gregorius den store, 500-talet).
Traditionellt brukar de som ber regelbundet läsa Bibelns böcker löpande under en längre tid. Här har vi istället valt att ta fram några viktiga texter som inte behöver någon särskild förklaring. Man börjar varje läsning med att säga ”läsning ur...” eller ”Evangelium enligt ...”. Om man läser två texter kan man hämta den första från Gamla testamentet, breven, Apostlagärningarna eller Uppenbarelseboken; den andra är alltid en evangelietext. Mellan de båda texterna sjunger man en meditativ sång.

Före eller efter textläsningen är det fint att välja en sång som handlar om Kristus som vårt ljus. Medan man sjunger, går några barn eller ungdomar fram med ett litet tänt ljus som de använder för att tända ljusen i en särskild lykta eller ljusstake. Det är en symbol som visar att även i det djupaste mörker, i ens eget liv eller i mänsklighetens liv, är Kristi kärlek en eld som aldrig slocknar.

Sång

Tystnad

Alla våra försök att med ord uttrycka en gemenskap med Gud är dömda att misslyckas, oftast rätt omgående. Men längst inne i människans inre ber Kristus själv, genom den Heliga Anden, mer än vi någonsin kan ana eller fatta. Guds röst tystnar aldrig, men Gud tränger sig aldrig på oss, ofta hörs inte hans röst annat än som ett sakta sorlande, en tyst viskning. Att vara stilla inför Gud för att ta emot Guds Ande, redan detta är att be.

Det är ingen idé att söka efter en metod som skulle kunna garantera en inre stillhet; det leder bara till en känsla av tomhet. Om vi istället överlåter tystnaden till Kristus, förtroendefulla som barn, och låter honom be i oss, då kommer vi en dag att möta ett oanat liv längst inne i varje människas inre.

När man ber tillsammans är det bättre att ha en enda lång, tyst stund — fem till tio minuter — än flera korta. Om deltagarna inte är vana vid att tillbringa en stund i tystnad på det här viset, är det viktigt att vid slutet av den föregående sången tydligt tala om: ”Nu fortsätter vi bönen med en stunds tystnad.”

Förbön eller lovprisning

En uppsättning förbönsämnen eller korta fraser, som bärs upp av ett ackord som alla nynnar med i och får sin rytm av ett svar som sjungs gemensamt, kan bli till en ”eldstod” i den gemensamma bönens centrum. Genom förbönen utvidgas vår egen bön till att omfatta hela mänskligheten: åt Gud anförtror vi den glädje och det hopp, den sorg och den ångest som människor känner, särskilt de fattiga och lidande. I lovprisningen håller vi fram allt det som Gud är för oss.

En eller två solister turas om att uttrycka förbönens eller lovprisningens korta fraser, som inleds och delas upp med en kort sjungen fras: Kyrie eleison, Gospodi pomiloi (Herre, förbarma dig); Herre, vi lovsjunger dig. När man gått igenom alla skrivna böneämnen, kan det vara bra att ge deltagarna möjlighet att med egna ord spontant uttrycka vad som rör sig i deras inre. Det är viktigt att dessa böner hålls korta och att de riktar sig till Gud: de ska inte utveckla sig till horisontala dialoger eller så att man tror att man talar till Gud medan man i själva verket försöker få de andra att tycka och tänka som man själv. Varje spontan bön avslutas med samma gemensamt sjungna svar.

Herrens bön

Slutbön

Sånger

När man gått igenom hela ordningen kan bönen förlängas genom att man fortsätter sjunga. En liten grupp stannar kvar hos dem som vill fortsätta be och hjälper dem att hålla sången igång.

De andra kan bjudas in till en stunds samtal i mindre grupper i en angränsande lokal, till exempel om den bibeltext som föreslås i ”bibelmeditationerna”. I Brev från Taizé finns det förslag till ”bibelmeditationer”, det vill säga en stunds tystnad och samtal utifrån den bibeltext man läst bibeltext.

Information om böcker, sångböcker och andra utgåvor finns under rubriken "Böcker, CD-skivor och videor"

Unga vuxna och bön i Taizé

Johan — 2006-02-08T16:31:07Z

En av bröderna delger sina tankar om hur unga människor tar del i bönen; han lyfter upp tre aspekter av bönen i Taizé, vilka för honom verkar återge de ungas sökande.

Tre gånger om dagen stannar allt upp på kullen där Taizé ligger: arbetet, bibelstudierna, samtalen i de små grupperna. Klockorna kallar alla till kyrkan för bön. Hundratals, ibland tusentals, unga vuxna från många olika länder över hela världen ber och sjunger tillsammans med bröderna i kommuniteten. Korta sånger, sjungna om och om igen, som genom några få ord uttrycker en grundläggande verklighet, lätt tillgänglig för sinnet. Man läser ur Bibeln på flera språk. I centrum för varje bönestund ges ett oersättligt tillfälle att möta Gud genom en lång stund av tystnad.

Vi bröder blir ofta imponerade över de ungas förmåga att stanna kvar i vår kyrka, ibland under flera timmar, i tystnad eller med stödet från den meditativa sången. De blir också ibland själva överraskade över att upptäcka hur mycket de egentligen har bett i Taizé. När vi frågar grupperna som vi möter vid slutet av deras vistelse vad som slagit dem mest, kommer svaret kvickt och utan tvekan: ”Bönen!” Och ändå, hur många av dem som talar så entusiastiskt om sina erfarenheter av bön verkar vid första ögonkastet inte vara ”experter”! Det är desto mer rörande!

Återigen blir vi själva förvånade över detta. Vad förmår de unga människorna att bli verkligt öppna för en inre dialog i bön? Hur kan vi få dem, trots att de är ovetande om hur man ber och vad man ber om och vad man har att vänta, att upptäcka att Gud redan har sått en längtan efter gemenskap hos oss?

Utan att egentligen själv kunna besvara dessa frågor kan jag icke desto mindre nämna tre aspekter av bön i Taizé, vilka för mig verkar återge de ungas sökande: en tillgänglig bön, en meditativ bön och en bön från hjärtat.

En tillgänglig bön

Kommunitetens bön har förändrats markant under årens lopp; den har ständigt blivit enklare. Broder Roger var alltid angelägen om att ingenting i bönen skulle verka otillgängligt. För honom vore att läsa en text som var för lång eller komplicerad att hindra människor från att uppfatta den kärleksfulla gemenskap som den Heliga Andens närvaro erbjuder i bön.

Denna strävan att göra den inre upplevelsen av bönen tillgänglig för många är anledningen till att kommuniteten har utvecklat ett sätt att be genom enkla, meditativa sånger. Detta betyder inte att allt anpassades för unga människor. På ett sätt är taizésångerna i sig själva inte skrivna på ett vis som motsvarar ungdomens musikstil. Jag anser att våra sånger är djupt rotade i klostertraditionen, genom deras vokabulär som kommer från Psaltaren och den långa tradition som uppstod i de tidigaste församlingarna i Israel, genom deras meditativa, ja t.o.m. upprepande karaktär. Kommuniteten började helt enkelt med att sjunga psaltarpsalmer och gör så än idag. Men snarare än att sjunga hela psalmen fokuserar vi på en enstaka strof och mediterar över den tillsammans och låter den genljuda och finna i oss de upplevelser som den för upp i ljuset.

Det som berör de unga människorna i Taizé är kanske känslan av att vi strävar efter att uttrycka tron så enkelt som möjligt utan att urvattna den. De känner instinktivt att bönen som erbjuds dem inte så mycket är en översättning till deras eget språk av en verklighet främmande för dem som en inbjudan till ett sökande som för dem bortom sig själva och som, genom att lägga ord från en annan tid i deras mun, försiktigt tvingar dem att inte fokusera på sig själva, att tömma sig själva. Unga människor är mycket bra på att känna detta. De kan urskilja diskurser fyllda av sig själva från dem som skapar utrymme genom att rensa bort självklarheter. Kanske känner de att vi, genom att anpassa vår bön till deras närvaro, ville som en kommunitet bredda vår väg, att dela med oss till alla den närhet som vi önskar leva i med Gud. Av denna anledning är det mycket viktigt att sången sjungs oavbrutet av alla och inte endast av solister och sångare som blott skulle lämna refrängen kvar att sjungas av församlingen.

En meditativ bön

Att be med sånger från Taizé blir samtidigt en bibelmeditation. Jag förvånas så på allhelgonadagen, när vår kyrka är fullpackad med franska gymnasister, då jag upptäcker hur självklart 2 500 unga vuxna sjöng ord som ”Låt mig glädjas och jubla i din kärlek!” från en av de nyskrivna, franskspråkiga sångerna. Jag känner att när de ständigt upprepar en eller två verser, öppnar sången för dem en direkt länk till Guds ord och gör det möjligt för dem att tillgodogöra och ta till sig skönheten, ja till och med ”strävheten” i Guds ord. Och då, när ord som hjärtat redan tagit till sig och lärt känna, återupptäcks när de läses en gång till, kan vissa texter lysas upp av ett oväntat ljus.

Jag undrar ibland om inte vårt sätt att sjunga, är en introduktion till ”lectio divina”, det sätt att uppmärksamt läsa ordet som öppnar ett rum i vilket texten kan genljuda i alla sina dimensioner. Judarna talar om att ”tugga sönder” Torahn. En rabbi, citerad i en samling judiska texter från det första århundradet efter Kristus, sade: ”Vrid och vänd Torhan i alla riktningar om och om igen, för allt finns där; endast den kan ge dig sann kunskap. Åldras i och överge aldrig dessa studier; det finns inget bättre du kan ägna dig åt” (Mishna Aboth 5,25). I Taizé är sången ett slags eko av detta tuggande.

En bön i hjärtat

En annan aspekt som ofta berör mig när jag lyssnar till de ungas berättelser om bönerna i Taizé är den kapacitet som en stunds tystnad mitt i liturgin har att ge dem en möjlighet att fokusera på vad de har inom sig. De vet att beskriva det tystnaden ger dem möjlighet till: ”att lyssna till sitt hjärta”, ”att inventera sig själv”, ”att tänka över sina problem”, ”att tömma sitt sinne”, ”att vila sig”, ”att söka igenom sin själ”, ”att släppa in mask” … När de är tillsammans är de inte rädda för tystnaden. Tvärtom säger många att de första tio minuterna kan kännas långa, men efteråt uppfylls de av sig själva.

Jag undrar om inte det de försöker sätta ord på är motsvarigheten till det som de österländska kristna kallar för ”hjärtats bön” och ”att hålla vakt över sitt hjärta”. ”Mer än allt annat – vakta ditt hjärta” säger ordspråksboken ”ty hjärtat styr ditt liv” (Ords 4:23).

I bibeln är hjärtat människans centrum, en punkt där alla energier strålar samman. För munkarna i öst, var den bön där man repeterar en kort fras i takt med andningen först och främst ett försök att förena alla energier för att låta dem flöda genom hjärtats eld i kärlekens smältdegel. Genom att förena känslorna, energierna, blir hjärtat den plats från vilken goda avsikter kan stiga liksom renat vatten. Bönen som vaksamhet, uppvaknande och lyssnande gör det möjligt för oss att fokusera, att återcentrera våra önskemål och sammansmälta dem med kärlek. Bönen är ett sätt att förbereda våra hjärtan för den vaksamhet som kärleken kräver av oss i olika situationer.

Genom sång och tystnad återupptäcker unga människor att de kan få nya hjärtan, enkla hjärtan i ordets ursprungliga betydelse, ett hjärta som inte är ihopvikt, ett öppet hjärta. De första kristna talade om bönen som ett sätt att bränna det ”spirituella fettet” som tynger våra tankar och önskningar. Bilden av det öppna hjärtat är lika suggestiv, ett öppet hjärta är ett hjärta som avklätts in till det allra mest väsentliga, ett hjärta som förblir nära sina önskningar, och på så sätt tydligare upptäcker hur Gud kallar det att vara kreativt. ”Varje önskan inom oss som ropar till Gud, utgör redan en bön. Din önskad är redan din bön. Det finns en inre bön som aldrig upphör: din önskan. Om du vill be, så upphör aldrig att önska.” (Sankt Augustinus, kommentarer till Psalm 37.)

Obehindrat, öppet för en särskild transparens, lär sig hjärtat också att få beslut och intuitioner att mogna, att dra ut konturerna till ett sätt att leva, att urskilja såväl de delikata situationerna som återvändsgränderna. I den bemärkelsen hoppas jag att unga människor kan förstå att ”Bönen inte gör oss mindre involverade i världen. Tvärtom är inget mer ansvarstagande än att be. Ju mer vi skapar oss en bön som är enkel och ödmjuk, desto mer leds vi att älska och att uttrycka det med våra liv.” Broder Roger
”Brev 2005, En framtid i fred”.

Genom dessa tre böne-dimensioner, som vi försöker dela med de unga: ”att låta sig föras bortom sig själva”, ”söndertugga skriften” och hjärtats ”uppmärksamma lyssnande”, är vår djupaste önskan att göra dem medvetna om den övertygelse som Broder Roger lämnade efter sig i sitt sista,
oavslutade brev :
”Gud förblir vid vår sida till och med i vår ensamhets omätbara djup. Gud säger till var och en av oss, 'Du är dyrbar i mina ögon, du är min dyrbaraste skatt och jag älskar dig.' Ja, allt Gud kan göra är att ge sin kärlek, det är evangeliets hela kärna.”

«Bön och sång»

För att lära känna bönen i Taizé kan man lyssna till några sånger, läsa noterna och fördjupa sitt sätt att se på tystnaden.

Tystnadens värde

Johan — 2004-12-02T13:47:47Z

Tre gånger per dag stannar allting upp på kullen där Taizé ligger, diskussioner, arbeten och bibelstudier. Klockorna kallar alla till bönen i kyrkan. Hundratals och i bland tusentals ungdomar från hela världen ber och sjunger tillsammans med kommunitetens bröder. Bibelläsning sker på flera språk och i mitten av varje bön är det en lång tystnad, ett unikt tillfälle att träffa Gud.

Tystnad och bön

Om vi tar den äldsta bönboken som vägledning, bibelns psaltare, kan vi urskilja två sätt att be. En är klagosång och ett rop på hjälp. Den andra är en tacksägelse och lovprisning till Gud. På en mer dold nivå finns det en tredje typ av bön, utan uttalad bön om att få något och utan tydlig lovsång. I psalm 131 till exempel, finns inget annat än stillhet och tillit: Jag har lugnat och stillat min själ,…hoppas på Herren, nu och för evigt.

Ibland blir bönen stilla och tyst. En fridfull gemenskap med Gud kan ske utan ord.
Jag har lugnat och stillat min själ, jag är som ett litet barn, som barnet i moderns famn. Som det nöjda barnet, som har slutat gråta och är i sin moders armar, så kan jag ha lugnat och stillat min själ i Guds närvaro. Då behöver bönen inte längre några ord, kanske inte ens tankar.

Hur är det möjligt att uppnå inre stillhet? Ibland är vi uppenbarligen tysta, och ändå har vi stora diskussioner inombords, kamper med tänkbara motparter, eller med oss själva. Att lugna våra själar kräver en slags enkelhet: Jag ägnar mig inte åt stora ting, åt det som övergår mitt förstånd. Tystnad innebär att inse att man inte kan komma så långt genom att tänka på sina bekymmer. Tystnad innebär ett överlämnande åt Gud av sådant som ligger bortom min förmåga. En stunds tystnad, även om den är väldigt kort, är som en hållplats, en sabbatsvila, ett stillestånd för bekymmer.

Tumultet i våra tankar kan jämföras med den storm som slog till mot lärjungarnas båt på den Galileiska sjön, medan Jesus låg och sov. Precis som de, kan vi vara hjälplösa, fulla av oro och inte lyckas lugna ner oss själva. Men för Kristus är det möjligt att komma oss till undsättning i alla fall. Som han hutade åt vinden ute på sjön och det blev alldeles lugnt, så kan han också lugna vårt hjärta, när det är uppfyllt med oro och bekymmer (Mark 4).

I vår tystnad hoppas vi och förtröstar på Gud. I en av psalmerna kan man läsa att tystnaden även är en form av lovprisning. Vi är vana att läsa början på psalm 65: Lovsång tillkommer dig, o Gud. Denna översättning följer den grekiska texten, men den hebreiska texten, som de flesta översättningar följer, lyder: Tystnad/stillhet är lovsång till dig. När ord och tankar kommer till ett slut blir Gud prisad i stilla förundran och tillbedjan.

Guds Ord: Åska och tystnad

Vid Sinai talade Gud till Mose och israeliterna. Det började åska och blixtra och det hördes en kraftig hornstöt som blev allt starkare. Detta föregick och följde Guds Ord (2 Mosebok 19). Århundraden senare återvände profeten Elia till samma Guds berg. Där upplevde han storm och jordbävning och eld, som hans förfäder hade gjort, och han var redo att höra Guds tal ur åskan. Men Gud fanns inte i något av dessa bekanta mäktiga fenomen. När allt oljudet var över, hörde Elia ett stilla sus, och Gud talade till honom. (1 Kung 19)

Talar Gud med hög stämma eller i ett tyst andetag? Ska vi ta som exempel de människor som samlades vid Sinai eller profeten Elia? Det kan vara fel att tänka bara på dessa två alternativ. De skrämmande fenomen som är relaterade till gåvan av de tio budorden visar hur seriösa dessa är. Att bevara dem eller avvisa dem är en fråga om liv eller död. Men om man ser ett barn springa rakt mot en passerande bil är det rätt att skrika så högt som möjligt. I liknande situationer, när profeter frambär Guds ord, talar de så kraftigt att det får öronen att ringa.

Höga ljud gör sig verkligen hörda av sig själva; de är imponerande. Men vi vet också att de knappt når in i hjärtat. De är inte välkomna, de väcker snarare vårt motstånd. Elias erfarenhet visar att Gud inte vill imponera, utan vill bli förstådd och accepterad. Gud väljer ett stilla sus för att göra sig hörd. Detta är en paradox:

Gud är tyst men talar ändå

När Guds ord blir ett stilla sus, påverkar det oss mer än någonsin så att vi förändrar våra hjärtan. Den kraftiga stormen på berget Sinai splittrade klippor, men Guds stilla ord kan verka och öppna till och med ett mänskligt stenhjärta. För Elia själv var det antagligen mer skrämmande med tystnaden än med stormen och åskan. Guds högljudda och mäktiga manifestationer var antagligen på sätt och vis mer bekanta för honom. Guds tystnad är förbryllande och väldigt olik allt vad Elia kände till sen innan.

Stillhet gör oss redo att möta Gud på nytt. I stillheten kan Guds ord nå även vårt hjärtas mest undangömda hörn. Det visar sig vara skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande (Heb 4:12). Då slutar vi gömma oss för Gud, och Kristus ljus kan nå oss och läka och omvandla oss, även det som vi upplever som mest skamligt.

Stillhet och kärlek

Jesus säger: Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er (Joh 15:12). Vi behöver stillhet för att kunna ta emot dessa ord och kunna använda dem i praktiken. När vi är oroliga och rastlösa, har vi så många orsaker till att inte förlåta och vi har svårt för att älska. Men när vi har lugnat och stillat vår själ, bleknar dessa ursäkter för oss. Kanske vi ibland undviker stillhet och tystnad och föredrar i stället ljud, ord eller oljud, eftersom den inre stillheten kan vara vansklig: Den gör oss tomma och fattiga, löser upp bitterhet och uppror och leder oss till att ge av oss själva. När vi är stilla och fattiga överväldigas vårt hjärta av den Heliga Anden och blir fyllt av ovillkorlig kärlek. Stillheten är en enkel och säker väg som leder oss till att älska.

Ikoner i tillbedjan

Johan — 2004-11-29T15:28:12Z

Ikonerna bidrar till bönens skönhet. De öppnar sig som fönster mot Guds Rike, så att vår bön här på jorden äger rum i himlens verklighet.

Om ikonen är en bild, så är den inte för den skull vare sig någon direkt avbild eller bara en ren dekoration. Den är en symbol för inkarnationen, den gör det andliga budskapet närvarande för våra ögon på samma sätt som Ordet gör det för öronen.

Grundtanken med ikonen är, enligt kyrkofadern Johannes av Damaskus (700-talet), att Kristus har stigit ned till jorden. Frälsningen bygger på att det gudomliga Ordet blivit människa, och därmed är den förbunden med den materiella skapelsen. ”Tidigare fanns det ingen bild som framställde Gud, den okroppslige och osynlige. Men sedan nu Gud trätt fram i skapelsen och tagit sin boning bland människorna, gör jag en bild av det som Gud själv har synliggjort. Jag tillber inte materien, utan jag ber till den som skapat materien, som för min skull blev till materia, som valde att ta sin boning i materian och som, genom materian, beredde min frälsning” (Diskurs I,
16).

Ikonen talar om tro. Genom sin skönhet och sin djupare innebörd kan den öppna en rymd av frid, vidmakthålla en förväntan. Den visar oss att Guds räddning gäller hela vårt jag, och att vi får ta emot den inte bara på ett andligt sätt utan med hela vår skapade varelse.

Ikon av jungfru Maria och barnet i Försoningskyrkan i Taizé

"Denna ikon blev välsignad av metropoliten Nikodemus av Leningrad när han besökte Taizé 1962"

Att skapa ett välkomnande rum för meditativ bön

Johan — 2004-11-23T14:28:51Z

I första hand bör man, om det går, samlas i ett kyrkorum och försöka utforma det så att det blir vackert och välkomnande. Inredningen är viktig för att den gemensamma bönen ska fungera. Det handlar inte om att bygga om kyrkan, men det är enkelt att med små medel göra inredningen mer tilltalande. Kan man inte vara i en kyrka, så är det ändå viktigt att skapa en harmonisk miljö för bönen.

Bönen är i första hand vårt möte med Kristus, inte med varandra: därför bör alla deltagare vända sig åt samma håll.

Några få saker räcker för att göra rummet varmt och välkomnande: ett kors, en uppslagen bibel, några ljusstakar, ikoner... Att tända många små ljus, till exempel värmeljus, längst fram, i stället för att lysa upp hela rummet med starka lampor, ger en vilsam belysning. Genom att bara ha sittplatser utmed väggarna skapar man en fri yta, utan bänkar, med golvet täckt av en matta, där man kan sitta på knä under bönen.

Det är bra att möta deltagarna när de kommer in i rummet, ge dem ett sångblad och uppmuntra dem att gå långt fram i rummet.

De som förberett bönen ser till att de olika inslagen avlöser varandra enkelt och självklart, så att ingen får sin andakt störd av att inte veta vad som händer. Alla kommentarer och instruktioner ges i förväg, så att man slipper avbryta bönen när man väl har börjat.

Bibeltexter för varje dag

webadmin — 2004-06-12T08:22:58Z

Dessa korta bibeltexter blir lästa dag efter dag i bönerna i Taizé. Bibelhänvisningen gäller en lite längre text. - Bön / NoUpdateMention, inc-readings, readingrss.php